Första skoldagen

Första skoldagen igår verkar ha gått bra för båda. Vidar ville dock fortfarande inte gå till skolan idag 🙁 men nu är det hans sista dag innan helgen åtminstone.. Igår när jag hämtade upp honom så möttes vi av den speciallärare som är ansvarig för honom, Rory (eller förlåt mig, jag menar såklart: Mr Cummings. Det är viktigt!) och en elevassistent, som jag tyckte det var lite extra kul att hälsa på eftersom jag sett henne på instagram i många år men aldrig träffat henne – hon och hennes familj bodde på Gotland (hennes föräldrar drev verksamhet där) i några år när vi flyttade hit, jag vet inte om de flyttat tillbaka allihop eller för gott men kul att träffa henne hursomhelst! Så hon pratar ju svenska och det har hon även gjort med Vidar, så det är kul tycker jag! Hon presenterade sig också med förnamn, det reagerade jag på, ha ha. Hon har tagit till sig det svenska sättet 😉

I övrigt gick hämtningen sådär, jag blev väldigt sen att hämta upp Edith och jag vet hur orolig hon blir när det händer, hoppas det går bättre idag. Jag blev sen att lämna skolan för att Mr Cummings tog Vidar till fel upphämtningsställe trots att jag hade bett om att inte behöva använda mig av den där idrottsplatsen för att lämna/hämta, ironiskt 🙂 Sen har vi en ny bil, en Volvo (äääälskar den. Det är en hybrid och en laddning tar mig till Brae och tillbaka) och jag tog den nyckel som Paul hade gett mig för den var orange (tillskillnad mot svart, lite gladare liksom!) men bilen lät mig inte köra i mer än 50mph! Jag läste ett meddelande som sa ”Care Key, cannot exceed speed limits” eller nåt sånt.. Men bilen visste ju att den tillåtna hastigheten var 60mph på den vägen. Jag började koka en liten stund 😉 men insåg sen att det måste vara en inställning som går att ändra. Men för det måste man ha den svarta bilnyckeln. Så där låg jag och ”kröp”, för att sen komma fram till Burn of Lunklet, eller för er som varit här; innan The Cake Fridge här på västsidan, där några pojkar hade kört sin bil i diket så en bergare höll på att plocka upp bilen och därmed blockerade den enfiliga vägen. Där finns såklart ingen mobiltäckning heller så jag kunde inte ringa skolan eller mina svärföräldrar, så det kändes som om att ”allt” gick fel.. Det gjorde det ju inte men det var en del motstånd. (Pojkarna såg ut att må bra för övrigt, men deras huvuden hängde lite besviket när de fick hoppa in i polisbilen). Så jag kom nästan en halvtimme för sent för att hämta Edith, ingen annan var kvar. Hon var uppstressad, men ok, och förstod. Hon hade haft en riktigt bra första dag och tyckte mycket om sin lärare Mr Balfour. Han har varit i Sverige en del, han också.

Continue Reading

Fröken Mögel?

Då var den onsdagen den 18:e augusti och första skoldagen efter sommarlovet. (Det alltför korta sommarlovet! 6-7 veckor har de sommarlov här). Olika skolor skulle de till och mest nervös var nog jag. Jag frågade om Vidar kunde få börja 20 minuter senare denna första vecka så att jag inte skulle behöva släppa av Edith så långt innan skolan började, det är ju jobbigt nog ändå att vara ny i en skola än att dessutom då behöva stå och hänga i en halvtimme innan skoldagen börjar. Det gick bra, svarade skolan. Sedan insåg jag att Vidar skulle börja släppas av där man släpper av ”de stora barnen”. Det är väldigt strikta regler nu under pandemin för hur och var man får släppa av sina barn vid skolan och just Brae skola har för få parkeringsplatser vid sin entré så nu har de kommit på att alla barn från Primary 3 och uppåt måste släppas av och hämtas vid en närliggande idrottsplats. När jag insåg det kontaktade jag Vidars speciallärare och frågade om jag måste använda den platsen – och om ja: skulle någon möta honom på morgonen och följa honom dit på eftermiddagen? Läraren svarade att han tyckte Vidar skulle använda samma väg som de andra barnen men han skulle bli mött där av en elevassistent. Så så blev det imorse. Jag skulle aldrig släppa Vidar där för att gå ner till skolan själv. Då vet jag ju inte om han kommer fram till skolan. Dessutom är han väldigt ängslig på morgonen och vill inte alls gå till skolan..

Så imorse möttes vi av en tjej som jag aldrig träffat förut. De verkar byta dessa assistenter väldigt ofta. Innan vi klev ur bilen frågade jag Vidar om han sett henne förut. Det hade han. När vi möttes frågade jag vad hon heter, jag vill gärna veta vad folk heter, men problemet är att jag har så svårt att uppfatta och komma ihåg namn. När någon har ett namn som jag aldrig hört förut, och jag bara hör det sägas och inte läser det på ett papper! Då är det svårt för mig. Hur gör man för att komma ihåg namn man inte ens är säker på att man uppfattat rätt? Hon svarade ”Miss M….” Ja något på M, som i mitt huvud var väldigt likt ”mold” dvs mögel. Så det är allt jag minns nu: ”Fröken Mögel”. Jag får fråga Vidar när jag hämtar honom om han vet vad hon heter. För när man frågat någon om vad den heter en gång, då är det jobbigt att fråga igen, eller hur? Det har hänt att jag frågat 2 gånger. Men där går gränsen. Efter det får man leva med att inte veta personens namn. Sen ersätts den väl ioförsig med någon annan ganska snart ändå.. tyvärr..

Jag hade ju helst velat veta vilka som jobbar med Vidar, jag får nog ta och ta reda på det ordentligt. Den informationen borde man ju få automatiskt kan jag tycka. Men de har ju haft personalproblem på den skolan.. det kanske inte är övergående. Vid varje terminsslut försöker jag se tillbaka på vilka personer jag mött som haft med Vidar att göra för att ge dom en avslutningspresent. Men det slutar alltid med att jag skickar med en chokladask eller liknande och skriver på kortet ”To all Vidars support staff”.. Hoppas jag kan namnge dem vid nästa terminsslut. Det får bli ett mål.

Continue Reading

Sommarlovets sista dag

Ja jag är ju en sån där mamma som inte vill att sommarloven ska ta slut, det har jag säkert nämnt förut. Idag ska jag njuta av mina koppar kaffe, av att inte behöva titta på klockan en enda gång, inte behöva passa tider. Okej, jo: mina barn driver mig också till vansinne många gånger och det ÄR jobbigt att ständigt ha dem runt halsen, men när det är skola är det ju så mycket att hålla reda på, fixa med, bilkörning, möten, kontakter.. Nä, jag föredrar sommarlov 🙂

Den här skolstarten blir lite annorlunda. Edith ska börja skolan här i Aith medans Vidar ska gå kvar i Brae. Får se hur jag ska få ihop det med hämtning och lämning. Vidar ska gå 2 dagar av 3 denna veckan och sen 3 dagar från nästa vecka. Till att börja med. Han har ju anpassad skolgång. Jag antar att eftersom jag inte uppdaterade min blogg på över fem månader så har jag väl inte skrivit om när Vidar fick sin Autism diagnos (?). Den kom iallafall tillslut och nu pågår en del efterforskande i vad för stöd Vidar kan få och sådär. Men framförallt är det lättare för alla parter att vi nu har den där diagnosen på pappret, faktiskt. För ett par veckor sedan hade jag besök av en social worker som ska utreda hur mycket stöd Vidar har rätt till (om något) som skulle kunna vara i form av en personlig assistent som tex kommer hit någon lördag då och då och tar med honom ut på nåt kul, åker till simhallen eller liknande. Avlastning antar jag att det kallas. Jag känner inte till något alls om sådana här saker men hon beskrev det som att det skulle kunna vara så till exempel.. Vi får se när utredningen gjorts vad som blir av det. Det kommer ta några månader.

Alla tre i Torquay
Continue Reading

Känner mig lite mer okej igen

Nu är vi hemma igen. Alla barnen är också hemma och skolan börjar på onsdag. Ja, som sagt.. Vilken sommar. Den blev bra tillslut även om den inte blev vad vi hade planerat. Men riktigt bra blev den och jag känner mig mer som mig själv igen. Innan sommarlovet började, precis i slutet av juni månad, så planerade jag (och bokade olika färjor etc) för att vi skulle bila till Sverige. Äntligen skulle vi fortsätta renoveringen av stugan och träffa våra nära och kära igen efter 2 år. Men efter några veckors efterforskande fick vi ställa in den resan. Det gick inte att få ihop med alla Covidrestriktioner och Covidtester som behövdes i olika länder med mera, med mera…. Ja, det som främst satte stopp var att Tyskland inte tillät folk från UK att passera igenom. Det ändrades dock kort efter att vi ställt in resan. Typiskt… men sådär är det hela tiden nu känns det som.

När vi ställde in Sverigeresan bokade vi istället campingplatser i Wales och England, så vi tog med barnen och testade husvagnen för första gången, den som vi hade tänkt åka till Sverige med. Det blev en riktigt bra resa. Jag hade mycket ångest över att Sverige inte blev av och det kändes bara fel alltihop.. (barnen som längtar så mycket efter kusinerna osv..) innan vi kom iväg. Men när vi väl var iväg så blev det väldigt bra. Vi tog oss ända ner till Devon och Torquay, det uppskattade särskilt Edith. Englands riviera ändå liksom.

Sen när vi kom hem ifrån den semestern så bokade jag, i sista minuten, en resa för mig och Paul till Malta. Det var vår bröllopsresa, för den vi hade bokad i maj 2020.. till Italien, den blev ju avbokad. Med UK’s otroligt stränga Covidregler så är det i prinicip omöjligt att boka en utlandsresa i förväg då de ändrar reglerna stup i ett till vart du kan åka utan att åka på de värsta smällarna i form av hotellkarantän för 20000kr per man vid hemkomst etc.

Hur som helst. Malta blev fantastiskt. Bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Det blev perfekt.

Jag har mått riktigt dåligt över UK’s restriktioner och deras sätt att hantera pandemin under det här året. Det blev riktigt jobbigt för mig. Men just nu mår jag lite bättre. Jag ska inte gnälla. Men man blir lätt lite knäpp. Ständig skrämselpropagandan och utpekningar i media om vem och hur många som är smittade, att alltid vara spårad av regeringen och känna sig som en smittad kriminell vart man än går, fast man gör allt ”rätt” etc… och så när man sitter isolerad hemma, som jag, och känner sig lite utanför både här och där. Jag menar; de där hemma i Sverige kan inte riktigt förstå hur det är att leva här under pandemin, och de som är här, ja de har ju sina familjer och femtioelva kusiner runt husknuten ungefär… Så, att jag kom iväg till Malta men inte till Sverige, och att vi som familj åtminstone kom till Torquay, det gjorde skillnad. Stor skillnad. Det var viktigt. Många har åsikter om hur onödigt det är att resa nu osv.. och det kan man få ha. Men det är tråkigt hur den här pandemin har gjort så många så elaka och dömande… Alla har vi våra olika situationer och för mig blev det viktigt att bara få komma iväg och få känna mig som en lite friare människa igen. 1.5 år av att stanna hemma, inte ens åka till en mataffär för att handla, hemskola barnen största delan av den tiden osv. Dvs leva i total isolering. Det kan nog räcka… Sen måste vi väl förresten lära oss leva med det här viruset. Och, nu räcker det för idag med mitt ”gnäll” 😉 Jag ser ljusare på närmsta framtiden nu. Hoppas på att få komma till Sverige med alla barnen innan året är slut.

Continue Reading

Hur har ni det?

Hej, hur har ni det? Vilken vår/sommar det har varit. Pandemins andra. Värre än den första – för min del. Jag trodde ju aldrig att det skulle bli en andra! Så jag har varit tyst här, höll mig långt härifrån, under täcket (eller rättare sagt: vinterrocken. Vinterrock och sommarklänning är min ”hemma-på-shetland sommaroutfit”). Men just nu är jag på Malta i några dagar. Smet iväg från UK. Trodde väl aldrig att jag skulle bli utsläppt (!) Kan berätta mer en annan gång. Ville bara säga hej till dig!

Continue Reading

Om snö, skola och oro

Ja, nu har det hunnit bli Mars. Januari/Februari bjöd på mer och längre ihållande snö än på många år här på Shetland. Jag hann till och med testa att tvätta mina mattor i snön – som jag sett fram emot att kunna testa det! Och hade jag kunnat hade jag gjort det varje år! Barnen åkte pulka såklart och vi njöt av promenader utan lera! Fantastiskt.

För 2 veckor sedan fick Vidar och hans klasskamrater börja skolan. Vidar har en anpassad mjukstart med kortare och färre dagar och det har passat honom utmärkt. Första veckan var full av oro, svårt att sova, och andra dagen han skulle till skolan sa han till mig att han var för sjuk för att gå dit. Som förälder vet man ju oftast när ens barn är sjuk på riktigt – och inte, även om det är svårt ibland att vara säker, men den här gången var jag ganska säker. Så innan bilresan och på vägen till skolan pratade vi om oron och när Vidar kom in i klassrummet sa han till sin (underbara) lärarinna ”I feel so anxious today”. Hon var så glad över att han lyckats uttrycka det för henne (då kommunikation är en stor svårighet för honom) att hon mejlade mig den kvällen och berättade, och jag var jättestolt över honom och övertygad om att resten av dagen blev lättare när han fått sagt det till henne.

Edith ska få börja skolan om en dryg vecka. Då hinner hon gå två veckor innan påsklovet. Hon längtar. Det är så tufft för henne att inte kunna träffa sina vänner.

Snön är ju borta sen länge nu och vårkänslorna börjar smyga sig på även här hos oss. Vi har haft ganska milda och fina dagar. De första lammen har kommit även om det är någon månad eller så innan lamningen drar igång på riktigt. Lammungar är ju ett säkert vårtecken! Nu ska vi försöka ha en lugn och skön helg, hoppas ni får det också!

Continue Reading

Vi håller oss hemma…

Ja, det är ju inget nytt med det , ha ha! Snart har vi ”stannat hemma” i ett helt år. Under jul och nyår och fortsatt i skrivande stund så har Covid fallen ökat dramatiskt här. Tyvärr. Skolorna håller stängt (förutom för key workers barn och barn med särskilda behov). Edith studerar hemma och Vidar också än så länge (även om han har rätt till en plats i skolan). Det har gått så bra hittills med hans ”hemskola”, han har gjort så stora framsteg (jag är så stolt över honom!) och så mår han bra mentalt (och det är ju huvudsaken) så jag håller honom helst hemma ett tag till. Dessutom är skolan mer belastad än de hade räknat med så de ber de som kan hitta andra lösningar att göra det, under tiden skolan hålls stängd för ”de flesta elever”. I början av februari ska de titta på situationen igen. De kommer inte öppna skolorna förrän tidigast i mitten av februari.

Så, vi har det bra här hemma. Och vi stannar just bara hemma. Och i lördags hade vi födelsedagskalas, för Vidar (ja, med bara oss såklart) med Nutella- och chokladtårta och fina presenter! Det var det bästa födelsedagskalaset någonsin, sa Vidar. Det värmde i hjärtat. Han som hade sett fram emot att äntligen få ha ett kalas med sina kompisar, men.. det får bli nästa år (hoppas jag!).

Vidars frukostbricka på födelsedagen
Continue Reading

Vinterns vackraste dag

Ja vilken vacker dag vi har haft idag; soligt, kallt, lite frostigt.. Idag är ju också en mycket speciell dag; Maximilians 2-årsdag. Så idag har vi firat här hemma. Maximilian väcktes med sång och presenter; kläder, några svenska böcker (Babblarna är en ny favorit här hemma!).. och en liten fyrhjuling!

Innan solen gick ner igen tog jag, Paul och Vidar quaden (fyrhjulingen) ut till Shetlandsfåren på kullarna för att ge dom en feeding block. Vidar ja, han kom tillbaka igår, lite oväntat men så välkommen såklart 🙂 Han kanske stannar några dagar, eller längre än så, jag vet inte det nu. Men så mysigt, så vi passade på att njuta av det fina vädret på kullarna. Kallt men vackert!

På väg ut. Klart man måste stanna och kasta sten på isen.
När Vidar ropar kommer fåren springandes, de vet att det vankas godis
Magiskt vacker dag
Continue Reading

God Jul

Hej på er, kikar in och önskar God Jul med foton ifrån julbelysningen i vår lilla stad, Lerwick. Vi tog med barnen in i måndags kväll för att titta tillsammans. Den är mysig, vår lilla affärsgata, och belysningen gör ju den ändå finare i mörkret. Nu har de två stora åkt till sin pappa för att fira jul och nyår. Vi blir alltid lite ledsna allihop när de åker. Men förhoppningsvis kommer de ha en mysig jul och så ses vi snart igen. Under tiden ska jag äta många pepparkakor.

Så, med det önskar vi: God Jul, från oss här på Shetlandsöarna! Hoppas ni får en lugn och skön sådan och har någon att dela den med, vart ni än befinner er. Annars är min inbox är alltid öppen för den som vill.

Ta hand om er.

Continue Reading

Vårt julfirande

I lördags var det julafton hemma hos oss, eller juldagen om ni frågar Paul. Lika förväntansfullt och spänt var det som om det hade varit ”den riktiga julafton”. På morgonen när vi vaknade hade tomten redan varit hemma hos oss och lämnat presenter under granen. Som tur var hade vi ställt fram kakor till tomten och grönsaker till renarna vid öppna spisen. Och ett glas vatten. Egentligen skulle det vara mjölk, sa Edith, men samtidigt kanske han var trött på det om han fick mjölk hos alla, tänkte hon. Det bästa när man bor flera nationaliteter tillsammans är ju att man kan välja och vraka bland traditionerna och blanda bäst man vill.

När alla paket var öppnade åt vi frukost och gjorde oss i ordning, för den eftermiddagen skulle vi äta julmiddag nere hos Pauls föräldrar.

Där blev det traditionell brittisk julmiddag med kalkon och alla tillbehör (och den sedvanliga pappershatten på huvudet). Kvällen innan hade vi ett litet svenskt julbord här hemma.

När alla var mätta och belåtna kom tomten på besök! Tänk att han kom tillbaka för att hälsa på oss allihop i svärföräldrarna hus. Vilken bra julafton det blev (eller juldag, om man är britt), trots att världen stormar därute! I lördags fick vi till exempel via nyheterna höra att skolan inte kommer återgå som planerat efter jullovet utan att vi ska ha hemskola, online learning. Då bröt jag ihop litegrann. Edith tog också beskedet hårt. Vi får hoppas det blir kortvarigt (idag fick jag veta dock att Vidar kan ev få gå till skolan. Då han har särskilda behov. Vi får se hur läget är efter nyår.) Sen allt övrigt kaos som pågår just nu, ni vet; med det nya viruset, stängda gränser, strandsatta människor, inställda färjor och flyg… (och Brexit på det… suck!) Även om jag inte ska någonstans nu, så rör det till inom mig. Svårt att behålla lugnet alltid. Idag kan man inte ens posta ett brev härifrån till något europeiskt land, tydligen 🤷🏼‍♀️. Och sen börjar folk tydligen panikhandla i mataffärerna igen…

Ta hand om er!

Continue Reading