Den här graviditeten har varit allt annat än enkel… Jag är inte en av dem som njuter av att vara gravid ändå (för jag har hört det finns sådana kvinnor, åtminstone påstår de det) med konstant illamående, foglossning, ryggsmärta, halsbränna, hormonpåslag, viktökning osv. osv…  När mitt liv var väldigt kaotiskt och svårt som det var, så blev jag gravid i det och det blev för jobbigt för mig att hantera under en lång tid. Självklart är jag ändå tacksam och lyckligt lottad, vill jag bara tillägga. Det är en enorm gåva att få barn. Jag vet också hur det är att få missfall, att kämpa med att bli gravid, hemskt och relationsdödande. (Dessutom alla omgivningens klumpiga frågor på det!). Sen alla ni som försökte men där det aldrig blev någon bebis, det kan jag ju inte relatera till men jag kan föreställa mig att det är helt fruktansvärt.

Som tur är mår jag bättre nu och hanterar graviditeten mycket bättre och med en positiv framtidssyn. Tack vare stöttning av, bland andra, min barnmorska. Idag fick jag besök av ytterligare en person som kommer finnas med från och med nu, hon är Health Visitor. Motsvarighet till våra BVC sköterskor i Sverige. Fast lite annorlunda verkar det vara här. Hon kom ju, till och börja med, hem till mig idag, innan bebisen är född och sen kommer hon komma ofta efter att bebisen fötts. Så ofta jag behöver lät det som, men de första veckorna väldigt ofta. Under de första tio dagarna kommer förresten min barnmorska komma hem till mig, jag tror att hon sa sådär 4-5 gånger… Det låter ju väldigt mycket. Jag kan tacka nej till deras täta besök dock. Jag är ingen person som vill ha folk rännandes in och ut ur huset, speciellt inte när jag precis fått barn. Men jag tycker det låter bra iallafall, att veta att de finns som stöd. Jag tror att jag kommer uppskatta att de kommer och tittar till oss hela familjen, för de fungerar som ett stöd för hela familjen.

Jag har fått ett datum för planerat snitt här på Shetland. Vilket kommer ske såvida inte något annat avvikande händer framöver. Jag går på tilläxtultraljud var tredje vecka nu, så det gäller att bebisen fortsätter växa i samma takt, annars skickar de mig till Aberdeen om han är ”för liten” t.ex. Jag vill verkligen inte till Aberdeen. Jag hade valet nu mellan planerat snitt på Shetland eller att åka till Aberdeen i v. 39+0 och vänta på en normal förlossning – vänta där i upp till tre veckor. Jag får inte föda vanligt här på Shetland för att mitt första barn föddes med kejsarsnitt (att det andra föddes normalt spelar ingen roll), för att de inte har samma resurser här uppe på ön. En anledning till att jag inte vill åka till Aberdeen är för att det känns helt sjukt och jobbigt att behöva flyga iväg för att föda sitt barn (och sen flyga hem med sin lilla nyfödda), för mig som inte är uppväxt här är det väl en så onaturlig tanke, antar jag. Den största anledningen dock är att jag inte tycker om vad jag hört om förlossningen och BB i Aberdeen. Jag har ju insett att ha fått två barn i Sverige inte hjälper mig i jämförelsen med hur det är här, för det är på en helt annan nivå i Sverige. Varberg är ett underbart sjukhus att få barn på. I Aberdeen ligger man t.ex. på en avdelning med flera andra mammor, när man fått sitt barn. Det känns som att åka tillbaka i tiden och inget jag behövt uppleva i Sverige, tack och lov. Pappor verkar räknas som ”besökare” också (återigen, en tidsresa bakåt, och det är bara en av alla ojämlika upplevelser jag har från att vara gravid här). Hur som helst, jag har hört många skräckberättelser från kvinnor som fått sina barn i Aberdeen, men jag försöker glömma dem nu och hoppas att jag får stanna kvar på ön. Det där med valmöjligheter, kring hur och var man föder sitt barn, är ju minst sagt begränsat när man bor här på Shetland. Jag är knappast ensam om att vilja ha kontroll och att få bestämma själv men under dessa månader har jag försökt lära mig att acceptera mycket och försökt vänja mig vid att det är andra villkor när man lever här på Shetland.