God morgon,
Så här såg det ut på min instagram iförrgår för dig som inte sett det:
För dig som inte visste. För att du inte sett mig. För att jag inte berättat för fler än några få. För att jag inte orkat. För att jag inte kunde glädjas över graviditeten, över den här fantastiska gåva, (som kommer ha världens bästa pappa – Han som alltid finns där för mig❤️) för att jag var trasig, för att allt som hände blev för mycket. För att all den skuld som jag gavs, av andra och mig själv, tillslut blev alldeles för tung att bära. Men nu orkar jag, och det kommer bli bra… Dagen efter att jag var tvungen att åka direkt till sjukhuset för att barnmorskan inte kunde höra några hjärtslag började jag packa upp några av mina flyttlådor, de som stått orörda så länge för att jag inte klarat av känslorna kring dem och kring att packa upp dem. Nu har jag börjat inreda och göra om det här huset, som aldrig riktigt kändes som om det skulle kunna bli mitt hem. Jag har planerat inredningen för bebisens rum, vilket jag inte kunde föreställa mig att göra tidigare, och det kommer bli jättefint. Nu kan jag äntligen känna glädje igen (emellanåt) och det är jag så tacksam för. Jag hade inte klarat det utan det stöd jag fick tillslut. Alla ni som jag inte hört av mig till, eller hört av mig väldigt lite till, hoppas ni förstår. Det var inte det att jag inte ville ❤️ And by the way, it’s a boy 💙✨
#gravid #babyboy #graviditetsdepression #prenataldepression #depression
Det var alltså runt den här hjärtslagsincidenten och när jag samtidigt fått ett nät av sjukvårdspersonal runt mig som min värsta ångest försvann och jag började ta tag i saker, min sinnesstämning förändrades och jag började kunna se framåt igen och tänka positiva tankar också. Jag har ganska fullt upp nu om dagarna, för att jag vill få så mycket gjort och för att jag så länge bara gjorde det allra nödvändigaste och däremellan mest låg i sängen, var ledsen och hade ångest och inte hade någon aning om vilken väg jag skulle gå eller vad jag egentligen ville…
I går eftermiddag var jag på en wellbeing kurs som Womens Aid här på Shetland anordnar. Det var första gången igår och för tidigt att säga vad jag tycker om den men självklart tackade jag ja när jag fick inbjudan, kanske ger den något, eller mycket, men om inte så har jag inte förlorat något. Det var en fint belägen lokal men där inne var det kallt och stelt, ja, ingen värme, och obekväma stolar. Det är ju en vällgörenhetsorganisation så de får ju ta det de kan få, men det där med lokaler är något jag ständigt tänker på när jag är med på något här på Shetland, som till exempel yoga, lekgrupper för barn etc. En kall lokal med smutsigt golv, där lokalen används till allt möjligt. Det är en sådan kontrast mot Sverige. Självklart också ett resultat av att leva så avlägset, på ett så litet ställe.
Idag är det regnigt, grått och dimmigt här. Jag ska hämta Vidar strax, han har tid hos frisören efter Nursery, det tycker han inte om.
Den första december varje år kommer tomten till Shetland och julbelysningen tänds i Lerwick. Nu är barnen hos sin pappa, Edith var på ett födelsedagskalas och det var ett hemskt regnoväder ute så i år missade vi tomteparaden. Men läs gärna inlägget jag skrev för två år sedan:
Så tacksam att stormen lättat.
