Det finns några öar och platser runt om på Shetland som vi ännu ”har kvar” att upptäcka. Igår åkte vi till en av dessa, nämligen Out Skerries. Som jag skrev i förra inlägget så kommer många av dem som seglar, ifrån bl.a Sverige och Norge till Shetland, in till Skerries (som det kallas i dagligt tal) först. På fotot ovan ser ni färjan ”Filla” som kör in och ut till Skerries dagligen. Färjan tar ca 9 bilar och 30 passagerare, vi bokade plats i förväg och när vi kom till färjeterminalen i Vidlin på mainland mötte vi upp Liselott som skulle följa med oss ut. Bokbussen var före oss, och den hade backat innan den ställde sig i kön till färjan, märkligt tyckte vi (innan färjan kommit in), men ganska snart kom det en tredje bil med en förare som frågade om vi skulle till Skerries och upplyste oss om att man backar på färjan, för att sedan köra av på vanligt sätt. Efter oss kom en man som inte bokat och hoppades att komma med då han inte varit ”hemma” på flera veckor och gräsmattan behövde verkligen klippas.. Han och frugan har också hus på södra Shetland eftersom hon arbetar där. Numera är det många som inte längre kan bo kvar på Skerries efter att laxföretaget lades ner, det var så Julie med familj kom att spendera den mesta av tiden här på Muckle Roe istället. När de nästan var klara med, och hade lagt ner pengar, själ och hjärta i att bygga sitt drömhus på Skerries fick de en dag i Januari förra året beskedet att de inte hade något jobb att gå till nästa dag. Både hon och maken arbetade där, och de där laxodlingarna ligger nu där tomma i vattnet precis utanför huset..

Båtresan till Skerries tar ungefär 1 timme och 20 minuter, och vi hade tur med vädret; lugnt hav och strålande sol (vi hade inte tänkt att åka om det skulle bli dåligt väder..). Julie har berättat för mig om hur de ibland blivit isolerade från omvärlden i flera veckor därute, pga vädret, inga båtar med te.x. mat har kommit in.. En gång hände det runt jul, och tillslut när det värsta ovädret lagt sig, men färjan fortfarande inte skulle gå, gav sig en av fiskebåtarna iväg till Lerwick och kom tillbaka med bl.a 26 kalkoner till alla familjers julmiddag. Julie berättade också om synen att se färjan komma in i hårt väder då den ibland ”står” på fronten, bilarna är fastspända med kedjor och en och annan mamma eller pappa får spänna ut sig emellan dörrkarmarna inne i ”salongen” för att inte falla omkull medans de håller ett barn som kräks i toaletten.. Det bor drygt 70 personer på Skerries och tills alldeles nyligen hade skolan en elev. Just nu har den ingen.

Att komma in med färjan till Skerries en vacker sommardag kändes lite som i Saltkråkan, en massa människor stod på piren, för att vänta på någon särskild eller kanske en leverans. Även Julie och dottern Sofianna stod där och vinkade. Där stod också öns sjuksköterska, som bor och arbetar på ön 24 timmar om dygnet.

Julie tog med oss till sitt hem, bjöd på lunch. Huset var inte riktigt klart, sedan de förlorade jobben har det liksom inte blivit så mycket gjort.. maken har inte varit där så mycket, han fick söka sig ett arbete på oljeterminalen på mainland istället. Det är nog mest Julie som målat och grejat bäst hon kan, när hon varit där. Efter lunchen tog hon med oss ut på en promenad, det finns en väg på Skerries kan man säga, så man har liksom ändå bil.. och från Julies hus till piren, där en av de två (!) mataffärerna ligger är det en ”bra promenad”, så man kör bil.. Alla kör bil, verkar det som.. plötsligt drog sonen iväg när vi åt lunch: ”Hoppsan, hur gammal är han?”, frågade jag. ”13”, svarade hon. ”Kör han bil? En riktig bil?”. Ja, det gör han, fast bara på Skerries, och bara bara ner till farmor, aldrig längre. Bra kör han också, tydligen. Det händer att polisen kommer ut, för att kontrollera gevär t.ex, och samtidigt passa på att kolla ynglingar som kör bil. Det är bara det att det finns aldrig några ynglingar som kör bil när polisen är där… Ryktet hinner liksom sprida sig långt innan färjan nåt till Skerries.

På vår promenad stannade vi till hos en man som dyker efter vrak, letar efter föremål. Richard, som normalt sett bor i Perth, men också på Skerries ibland, har hittat en kanon som han numera har i sin trädgård. Den kommer ifrån ett holländskt skepp som sjönk utanför Skerries 1711. Kanonen är tillverkad 1686. När Richard hittade kanonen hade hans kollegor åkt hem för säsongen, så han bestämde sig för att ta upp den ensam. Det gjorde han genom att fästa någonting på kanonerna som fylls med luft, tills den flyter upp till ytan. Nu står den i hans trädgård. Han är övertygad om att fler människor ser den hos honom än på museet i Lerwick, för de har en annan kanon han tagit upp, men den står gömd i ett förråd.

Under vårt besök fick vi inte missa att besöka den lilla affären vid piren. Fantastiskt vilken välsorterad affär. När vi stod och betalade kom en okänd man in i butiken och eftersom vi såg en yacht komma in till Skerries under vår promenad så visste Julie att mannen kom därifrån, och frågade honom varitfrån han kom. ”Sweden”, svarade han. Så vi bytte några ord, det var inte första gången han var på Skerries. I Lerwick ligger det just nu flera segelbåtar med svensk flagg och ändå fler med norsk, och ofta kommer de till Skerries först. Har någon av er seglat till Shetland?

Innan det var dags för oss att ta färjan tillbaka till mainland igen, åkte vi in på den lilla landningsbanan och fram till stranden för att se fyren och stranden Lang Ayre.

Sofianna och Vidar vid Lang Ayre