Nu var det ett tag sen igen. Jag fick fullt upp med att förbereda inför Sverigeresan, som vi bokade med ganska kort varsel när Maximilians pass kommit, för att kunna fortsätta renovera den där lilla röda stugan på Orust. Vi åkte, vi renoverade i drygt en vecka. Fick upp den lilla utbyggnaden, la om taket, fick igång vattenpumpen… Så vi fick väl gjort en hel del.
Sen kom vi hem, här var det ganska kyligt. Vägen till skolan är galen just nu, eller alldeles underbar, beroende på vem man är och hur man väljer att se det. Om man är en morgontrött 3 barnsmamma som kör sina barn en halvtimme enkel väg till och från skolan på single track roads så är det inte alldeles underbart. Längs den här vägen går fåren och deras lamm utan staket, de går inte bara längs vägen, de är på vägen eller precis bredvid, de är inte ute på kullarna, utan på vägen. De söta små lammen hoppar runt, glömmer bort sig, letar efter mamma, springer kors och tvärs över vägen, helt plöstligt. Så många inbromsningar. Och jag har varit tvungen att sänka farten rejält de senaste par veckorna. Bilden nedan visar inte det här så bra men det var den enda jag hade i mobilen, detta var mer en total avstängning av vägen och här tror jag det pågick något slags föräldramöte, för här är inte så många lamm närvarande.
På ridlektionen den här veckan hade vi fantastiskt väder, jag red Thoka, som är 22 år gammal men pigg som få och samtidigt hur snäll som helst. Och det är bra för själen det där med djur… Jag lär mig så mycket. Det mesta känns helt nytt för mig. Vi rider inte bara, vi lär oss om skötseln av hästarna också. Just ridningen hjälper mig att ”hitta tillbaka till min kropp” på något sätt, efter graviditeten. Det gäller ju att visa hästen med min kropp vad jag vill att hon ska göra och det är svårt för mig, nu i början, men jag lär mig. Det är bra dock, och påminner mig om yoga, när man är väldigt i kontakt med sin kropp. Allt sånt som jag kommit ifrån de senaste två åren då jag inte mått bra.
