Hela dagen idag har det varit Ediths födelsedag här (trots att hennes födelsedag egentligen är på onsdag, men då ska hon fira med sin pappa). Vi väckte henne med sång och presenter, hon var jättetrött då hon i vanlig ordning inte kunde somna kvällen innan sin födelsedag. Den här dagen vaknade vi lämpligt nog upp till strålande solsken och nästan ingen vind, så efter frukost packade vi bilen med picknick, våtdräkter och flytvästar för att åka ut med båten till någon fin strand. När vi kom till båten var styrningen sönder på den så vi stannade där, i Clousta. Barnen bytte om till våtdräkter för att bada. Jag har tillslut köpt våtdräkter till dom, det är så märkligt för mig att man ska bada i våtdräkt, men jag har insett att utan dom så kan inte barnen bada här i princip, det är för kallt. De flesta barn som bor här har våtdräkt. Efter badet gjorde vi upp en eld och grillade korv och lax och åt kanelbullar.
Sen när vi kom hem firade vi Edith lite till med tårta; en cheesecake med bär och godis på. Efter det har barnen varit ute och lekt i trädgården hela kvällen, äntligen är det sommar.
Edith fyller 10 år på onsdag och idag hade vi hennes kalas; ett poolparty i simhallen i Brae. Hon bjöd hela klassen, men många hade fotbollsmatch och vissa vattkoppor. Det blev ett mindre party men 11 barn i poolen var nog ändå ganska lagom, det var ”fullt ös”. Dessutom fick Vidar lov att följa med vilket gjorde hans dag. De hade roligt! Vi bjöd på kanelbullar, mackor, godis, jordgubbar och sånt där. Imorgon ska vi fira Ediths födelsedag här hemma, i förskott, för hon ska fira sin riktiga födelsedag hemma hos pappa i år.
I torsdags var barnen tillbaka i skolan och på nursery efter en vecka hemma med vattkoppor. Det börjar kännas att sommarlovet närmar sig, en del dagar har vi nästan haft lite varmt till och med 😉
Vi har en vecka kvar på påsklovet och idag målade vi ägg. Sedan rullade vi dem nedför backen i fårhagen, en tradition här, den som kommer längst vinner. Sedan äter man upp dem, enligt traditionen, men så mycket ätande blev det inte. Paul lekte alltid det här som barn, så han ville visa Edith och Vidar. När han var barn gick de långt bort över kullarna för att hitta den bästa sluttningen.
Idag har alla lamm, som varit inne under vintern; skyddade ifrån kylan, stormarna och regnet, kommit ut igen och vi har haft en strålande vacker vårdag.
I veckan tog jag Maximilian till en fotograf. Jag hittade en yngre tjej i stan i förhoppning att hon skulle vara lite mer nytänkande och modern jämfört med de äldre fotograferna jag stött på här på ön. Jag tycker hon var det och fick många fina bilder som jag så småningom ska gå igenom och förstora några.
Ja här på Shetland började påsklovet idag och det varar i två veckor. Jag vet inte varför påsklovet inte hamnade i samband med påsk i år, tydligen gör det inte alltid det här.
För mig började påsklovet med ett efterlängtat restaurangbesök. På Shetlands bästa restaurang (enligt mig iallafall). Restaurangen på Scalloway Hotell. De har så god mat och lokala råvaror. Självklart superfärsk fisk och skaldjur, fångad utanför dörren i princip. Jag åt pilgrimsmusslor till förrätt och rådjur från Skottland till huvudrätt. Sedan ostar ifrån Skottland till efterrätt. Ta aldrig ostar till efterrätt på någon annan restaurang än här! Såvida inte jag rapporterar om något annat 😉 Jag har testat på några andra ställen och det har varit en stor besvikelse. Men här är det annorlunda. Getost, Brie, Blåmögel och en massa andra sorter, ifrån Skottland allihop.
Idag har jag äntligen gjort klart mitt första lammskinn, ja det tog sin lilla tid 😉 Jag har fler på gång! Detta är till Maximilian och hänger just nu över gungstolen i hans rum. Lammskinnen jag gör är bara ifrån Shetland Sheep, så klart, så de har en massa olika färger.
Den lilla kalven har ändrats så mycket på två dagar, visst är hon fin? 🙂
I söndags kom de äntligen hem till mig igen, Edith och Vidar. Som jag längtat. De fick träffa sin lillebror för första gången och vi hade myskväll med pizza och cheesecake.
I måndags började de skolan och nursery, det har varit lite segt att komma igång efter ett så långt lov, speciellt för Vidar som tyckt det varit lite jobbigt att komma tillbaka till nursery. I onsdags fyllde han 5 år, min stora pojke! Det firade vi med presenter, glasstårta och en heldag av lek.
Men det var osäkert in i det sista. I fredags hade jag mitt planerade snitt inbokat på sjukhuset här på Shetland. De har nyligen börjat utföra planerade snitt, tidigare var även de hänvisade till Aberdeen. Liksom kvinnor som vill föda naturligt även om de gjort snitt tidigare och alla andra ”undantagsfall”, där minsta lilla avvikelse från helt problemfri graviditet – och vad man kan förutspå – förlossning, förekommer. Jag var så lättad över att det tillslut såg ut som om jag skulle få möjlighet att stanna här istället för att behöva flyga iväg till Aberdeen. Jag har förstått att det är få förunnat. De skickar iväg många fler kvinnor än de behöver. Tar verkligen det ”säkra före det osäkra”. Det är inte alltid lätt för kvinnorna och familjerna här, att behöva vistas i Aberdeen, ibland längre perioder, långt bort från övrig barn t.ex.
Eftersom jag hade mitt planerade snitt bokat för fredag så fick jag åka in till sjukhuset och ta blodprov i torsdags. Samtidigt försökte jag ta det lugnt den dagen, vila och förbereda mig för operationen. Framåt sena eftermiddagen ringde de från sjukhuset och talade om att de på labbet i Lerwick hittat antikroppar i blodet, men att de inte hade faciliteter här på Shetland att se vilka antikroppar. Att det troliga var att det var anti-d från min anti-d injektion i gravidvecka 28, men att eftersom de inte kunde se om så var fallet så flögs mitt blodprov just då ner till labbet i Aberdeen för att tittas på under natten och vi skulle få svaret på fredag morgon ungefär samma tid som jag skulle infinna mig på sjukhuset för att förberedas inför operation. Om det inte skulle vara anti-d så skulle jag inte få snittas här på Shetland morgonen efter som planerat, utan hänvisas till Aberdeen… ”Here we go again”, tänkte jag besviket. Jag hade ju alltid i bakhuvudet att de när som helst kunde hitta någon anledning att skicka ner mig till Aberdeen. Jag sov inte mycket den natten. Men morgonen efter åkte vi in till sjukhuset som planerat för att få höra resultatet och ev. genomgå operationen. Det var positiva nyheter, som väl var, och operationen skulle genomföras. Jag förberedes, Paul fick klä sig i kirurgkläder, Anestesiläkaren (en fantastisk kvinna) kom upp och träffade mig på avdelningen och ganska snart gick vi ner till operation där hon gav mig bedövningen och jag kom in på rummet där kejsarsnittet skulle genomföras. Kirurgen den morgonen var en kvinna från Tyskland, det kändes tryggt. Ännu en kvinna och tysk kompetens. Jag säger det med glimten i ögat, det hade ju garanterat blivit bra oavsett men de var ett bra gäng på operation den morgonen, och de gjorde alla ett bra jobb. Innan jag hann förstå det hade de börjat och kommit en bra bit på väg, sa anestesiläkaren, och rätt som det var hörde jag honom skrika. Maximilian. Då grät jag lite. Det gick så fort. Att sedan sy ihop mig gick på ett ögonblick också. Det tog ingen tid alls, kändes det som. Då var vi redo att åka upp till avdelningen igen men mitt blodtryck var lite lågt så vi fick vänta några minuter på recovery.
Nu är vi hemma. Jag stannade två nätter på sjukhuset. Ville åka hem efter en natt men hade samtidigt väldigt ont och Maximilian hade inte haft alla sina undersökningar, så jag gick med på att stanna en natt till. Jag hade eget rum och jag var den enda patienten på hela avdelningen (!) Jämför det med ditt närmsta BB?.. (Synd att så många måste lämna Shetland för att föda sina barn när vi har en så bra avdelning…), så jag hade det väldigt bra för att vara på sjukhus, men det är ändå just det, ett sjukhus. Hemma är ju alltid bättre. Det är så skönt att vara hemma nu, och jag är så tacksam att jag slapp genomgå en flygresa och vistas på en flygplats med den lille för att komma hem.
Vi hade en så lugn och skön nyårsafton iförrgår, bara myste, åt, vilade och sov. Ute blåste det storm och vi hade strömavbrott i någon timme eller två på kvällen. Hummern vi hade sparat nere vid båten kokade vi och åt framför tv:n. Vid tolvslaget hade vi gått och lagt oss men Maximilian ville äta strax innan så vi var vakna och kunde önska varandra Gott Nytt År.
God morgon, hoppas ni får en fin julafton. Min julafton har som sagt redan varit, tillsammans med barnen, så idag känns mest lite märklig. Tomt. Jag saknar dom massor.
Igår var en så vacker dag här, helt vindstilla och ganska kallt. Vi tog bilen till en plats jag aldrig varit på förut för att promenera. Det finns så många sådana ”gömda” platser här på Shetland. Man kan ju gå från den allmänna vägen för att nå dessa guldkorn såklart, eller om man råkar vara höggravid eller i något annat tillstånd då man inte vill/kan göra det så bör man ha 4-hjulsdrift när man upptäcker Shetland. Den här platsen finns här på västsidan, i West Burrafirth.
Ät extra många skumtomtar, paradispraliner och pepparkakor för mig idag! God Jul!
Nu märks det att det bara är en vecka kvar till jul. I Lerwick idag var många ute och julhandlade. I fiskehamnen lossades fisk för sista gången före jul. Så från och med imorgon håller fiskhandlarna stängt. Jag lämnade in bilen på en verkstad som ska montera på ett bagage vi beställt, innan de stänger för jul. Nog för att de är supercoola de där silvriga rören där bak som inte fyller någon funktion alls, men det är inte ofta jag behöver ett öppet bagage och med en bebis på väg blir det väldigt opraktiskt när barnvagn och grejer ska transporteras.
För mig känns det inte riktigt som att det är en vecka kvar till jul dock, eftersom vi hade julfirande i helgen som var och det kändes precis som den riktiga julen. Men det känns bra, att vi fick ha vårt julfirande, med Edith och Vidar och att det blev så lyckat. Jag kommer sakna dom massor… och hoppas stormen lättar till imorgon så de får en bra resa.
Ja, igår firade vi julafton med Edith och Vidar, eftersom de tyvärr inte kommer vara här under julen. Det kändes verkligen som den riktiga julafton, och idag känns verkligen som den riktiga juldagen! På svenskt vis (mitt vis åtminstone) vilket innebär att jag är helt slut, efter veckor av förberedelser, dagar av matlagning och alltför mycket julmat och godis igår.
Paul och hans familj fick prova svenskt julbord för första gången och det gick hem. Till efterrätt hade vi mjuk pepparkaka med frosting, skumtomtar och en ask Paradis, såklart. Kvällens höjdpunkt var ju dock när tomten knackade på dörren.
Vädret den här helgen har varit riktigt ruskväder, men det gör inte så mycket eftersom vi firat jul. Det har varit hemsk storm och en massa regn. Det är svårt att sova på nätterna för den starka vinden och inatt hade vår enormt långa, tunga och väl förankrade rutchkana till och med blåst iväg.
Nu förbereder vi oss på allvar inför julafton – vår julafton – nu på lördag. Jag bakar och lagar svensk julmat som går att förbereda och frysa in, slår in julklappar, städar, pyntar och fixar. I lördags blev jag extra stressad då inget av mina paket kommit och jag inte sett någon leveransbil på minst en vecka (Ja vi handlar ju mest online här på Shetland eftersom vi inte har så stort utbud här på öarna), trots att jag beställt de flesta julklappar redan i början/mitten av November. Det gick att spåra alla paket till Skottland, Dundee eller Aberdeen, men där tar det stopp. Sedan skickas paketen vidare till en partner som levererar på Shetland och av någon anledning verkar de inte registrera någonting. Via facebook kunde jag läsa att jag inte var den enda som inte fått mina leveranser, hela Shetland sökte efter sina paket (!) Så tvärr har Streamline misslyckats ännu ett år. De pallade inte med trycket och ja, jag vet inte, slutade leverera och satte sig ner kanske (?), för i helgen hade de öppet sina lokaler och ville att vi alla skulle komma och hämta våra paket själva. Jag tänkte först inte åka dit, då jag fått information från vissa företag att mina paket måste försvunnit eftersom all spårning upphör runt 28 november i Skottland, men sen fick jag ett telefonsamtal från en för mig okänd kvinna som tydligen bor på andra sidan bukten och berättade att hon sett mitt namn på en himla massa paket där i förrådet i Lerwick. Så vi åkte dit i söndags, och hittade till min förvåning alla paket, inget saknades. Man fick gräva runt i högar på golvet för att hitta sina paket (ganska vansinningt) och när vi åkte därifrån fick vi knappt plats i bilen själva (ooops, har jag handlat för mycket igen..?). Nu har jag de iallafall. Alla utom ett. Jag får försöka spåra upp det i eftermiddag.
Lagom till förra helgen klädde vi vår gran, jag och Edith pyntade den medans pojkarna var ute och lekte. Jag ville ta in granen tidigt så att den är uppe så länge som möjligt nu när barnen är här.
Den här veckan blev extra fullspäckad då barnens skola även hade Julkonsert. Två långa kvällar var det för Edith den här veckan. Hon spelade i Alice i Underlandet. Vidar sjöng en liten sång den första kvällen med de andra nursery barnen, vilket var en succée, jag trodde faktiskt inte han skulle gå upp på scenen men han glänste och sjöng Jingle Bells för glatta livet. NU ska jag återgå till städning och julmatlagning. Glad Lucia!
