Lördag, vattkoppor och långt till sommarlovet

Sovande bebis på golvet

I veckan fick Edith (äntligen, antar jag att man kan säga) vattkoppor och ett par dagar senare hittade jag prickar på Vidar. Inga på den lille, ännu. Edith är sjuk, har haft feber och mår fortfarande dåligt, medans Vidar är lika pigg som vanligt och knappt märker av det alls.

Emellanåt försöker jag förstå att det är sommar nu, har äntligen varit och köpt lite blommor och planterat i krukor utanför huset. Men det är så kallt.. och vi har 3 veckor kvar i skolan innan sommarlovet börjar, det blir förvirrande i huvudet att på sociala medier se alla där hemma i Sverige ha skolavslutning och sitta i trädgården och äta tårta. I torsdags skulle Vidar äta lunch i skolmatsalen, som en övning inför första klass till hösten. Vi föräldrar fick följa med och stötta dem, så jag var med honom. Det gick bra och efteråt frågade Vidar om jag inte kan komma och ha lunch med honom där igen. Min älskling. Han kommer ha världens snällaste fröken i Primary 1 och efter möte med skolan så känns det mycket lugnare än för några månader sedan – att min lilla Vidar redan ska börja skolan.

Continue Reading

Den senaste tiden

Nu var det ett tag sen igen. Jag fick fullt upp med att förbereda inför Sverigeresan, som vi bokade med ganska kort varsel när Maximilians pass kommit, för att kunna fortsätta renovera den där lilla röda stugan på Orust. Vi åkte, vi renoverade i drygt en vecka. Fick upp den lilla utbyggnaden, la om taket, fick igång vattenpumpen… Så vi fick väl gjort en hel del.

Sen kom vi hem, här var det ganska kyligt. Vägen till skolan är galen just nu, eller alldeles underbar, beroende på vem man är och hur man väljer att se det. Om man är en morgontrött 3 barnsmamma som kör sina barn en halvtimme enkel väg till och från skolan på single track roads så är det inte alldeles underbart. Längs den här vägen går fåren och deras lamm utan staket, de går inte bara längs vägen, de är på vägen eller precis bredvid, de är inte ute på kullarna, utan på vägen. De söta små lammen hoppar runt, glömmer bort sig, letar efter mamma, springer kors och tvärs över vägen, helt plöstligt. Så många inbromsningar. Och jag har varit tvungen att sänka farten rejält de senaste par veckorna. Bilden nedan visar inte det här så bra men det var den enda jag hade i mobilen, detta var mer en total avstängning av vägen och här tror jag det pågick något slags föräldramöte, för här är inte så många lamm närvarande.

På ridlektionen den här veckan hade vi fantastiskt väder, jag red Thoka, som är 22 år gammal men pigg som få och samtidigt hur snäll som helst. Och det är bra för själen det där med djur… Jag lär mig så mycket. Det mesta känns helt nytt för mig. Vi rider inte bara, vi lär oss om skötseln av hästarna också. Just ridningen hjälper mig att ”hitta tillbaka till min kropp” på något sätt, efter graviditeten. Det gäller ju att visa hästen med min kropp vad jag vill att hon ska göra och det är svårt för mig, nu i början, men jag lär mig. Det är bra dock, och påminner mig om yoga, när man är väldigt i kontakt med sin kropp. Allt sånt som jag kommit ifrån de senaste två åren då jag inte mått bra.

Continue Reading

Nytillskott på gården

Idag fick vi tillökning på gården. Den här fina kalven föddes på eftermiddagen. En frisk liten varelse och allt gick bra. Så skönt. Förra gången gick det ju mindre bra, men adoptivkalven som kom hit den gången blev direkt accepterad av sin mamma och de mår båda bra. Så nu har två av tre kossor fått sina bebisar och ikväll är det lugnt på gården.

Igår fick Maximilian sin andra omgång av vaccinationer, det var mindre plågsamt den här gången med bara en injektion tillskillnad från tre förra gången. Han skrattade och pratade med tanterna i väntrummet och sedan sjuksköterskan, tills det var dags för sprutan. Men även den glömdes fort bort och han fortsatte charma.

Continue Reading

Lugn i sjukstugan och köksplaner

Shetlandsfrun

Vidar blev sjuk i måndags, sista dagen mina föräldrar var här, sen blev han sämre och hade hög feber. I torsdags tog jag honom till doktorn för att han klagade på örat: ”Vi måste ta bort det här”, sa han. Vidar är sällan sjuk, förutom relativt lindriga förkylningar, så när vi kom till vårdcentralen här i Bixter ville Vidar inte gå in i väntrummet, där andra barn lekte. Han la sig på golvet utanför. Så vi fick vänta på doktorn i ett ledigt eget rum. När vi satt där kom Liselott ut genom dörren från rummet bredvid. Hon är ju sjuksköterska, det var så vi träffades hon och jag, på sjuksköterskeutbildningen på Göteborgs Universitet. När doktorn kom gick jag och Vidar med honom till sitt rum, Vidar var riktigt hängig och ledsen men han berättade för doktorn var han hade ont och doktorn konstaterade snabbt att han hade dubbelsidig öroninflammation och skulle få penicillin. Då kunde Vidar inte komma ut därifrån fort nog, väntan på att få penicillinet i luckan utanför väntrummet kändes väldigt lång för honom. Vi får vår medicin direkt på vårdcentralen, vilket underlättar eftersom närmsta apotek ligger minst en halvtimmes bilresa bort.

Medans Vidar legat på soffan hela veckan har Edith gått i skolan som vanligt. Pauls mamma har hjälpt mig varje morgon och eftermiddag med att se efter Vidar och Maximilian, när jag kört Edith, det hade varit jobbigt att behöva ta med Vidar fram och tillbaka två gånger om dagen när varje resa tar minst en timme. Så jag är så tacksam. Jag har varit väldigt trött den här veckan… och de där körningarna och allt som ska hinnas med och passas in där emellan är ganska slitsamt ibland. Men det är som det är och inget jag kan ändra på…

Igår hade vi en lugn och skön lördag. Jag hann både få sovmorgon, duscha, klä på mig och huset hade jag städat innan helgen, underbart. Helger helt utan måsten är mina favoriter. På nätterna i mina drömmar gör jag så mycket så jag är helt slut när jag vaknar ändå. Ute var det full storm igår. Vidar är redan mycket bättre men vi höll oss inomhus. Idag öser regnet ner istället. Vi har börjat fundera på ett nytt kök och jag bläddrar igenom kataloger nu. Mina flyttlådor märkta ”kök” står i tvättstugan; jag kan inte packa upp dem i det här köket… jag har försökt men det går inte (vill tillägga att köket är 20 år gammalt och vanskött), för mig är köket hemmets hjärta och där jag spenderar mest tid. Jag hade en säljare här i fredags och började bolla idéer. Det han gjorde som jag gillade och inte upplevt av andra var att han sa till exempel: ”Ja, en sådan funktion är jättepraktisk men tänk på att i varje låda/skåp vi lägger en sådan så går priset upp med £200″, eller hur dyr en integrerad micro är samt hur priserna skiljer på olika typer av bänkskivor. När jag tittar i kökskatalogerna finns ju inga priser utsatta så det är så svårt att göra smarta val, jag vill ju kunna välja vad som är värt att lägga mer på eller vad som är smartare att spara in på. Vilket är ert bästa tips när man planerar ett nytt kök?

Continue Reading

Vårsol, korvgrillning och ljungbrand

Idag packade vi matsäck och gav oss ut över kullarna, med fyrhjulingar och landrovern. En ny upplevelse för mina föräldrar. Där ute satte vi eld på ljung som växt för hög, så att fåren och alla andra djur kan få nytt färskt bete som växer upp. Då passade vi också på att grilla korv och marshmallows över lågorna.

Igår hade vi storm, vi försökte oss på en promenad men det var nästan svårt att hålla sig upprätt i vinden. Idag däremot är vädret helt ljuvligt. Vårvarmt och sol. Barnen älskar de här små äventyren.

Shetlandsfrun
Shetlandsfrun
Maximilian följde med i sin sele
Continue Reading

Det viktigaste är att de mår bra

Två Shetlandponnies i hagen utanför min väns hus på Shetland

Varje dag med Edith och Vidar är lite extra värdefull, eftersom jag inte har dem hos mig så ofta som jag vill och som mitt hjärta säger att jag borde. Eftersom de har en pappa som är viktig för dem precis som deras mamma. För att barn behöver båda sina föräldrar. Hur ont det än gör för den andra när man inte lever i samma hus. Här på Shetland är barn till separerade föräldrar nästan alltid mycket mer med sin mamma. Främst av tradition. Även av brist på barnomsorg. Jag hör om flera mammor som håller barnen ifrån pappan som ett slags straff mot honom när de är tjuriga på honom (han kanske träffat en ny kärlek och de blir svartsjuka tex..). Det är så svårt att ”dela med sig” av sina barn. Men de har ju lika stor rätt till båda sina föräldrar. Så länge de mår bra. Det är alltid det viktigaste. Relationen mellan mamma och pappa är ju oväsentlig då och den ska ju barnen hållas utanför om den är infekterad. Det är tydligen jättesvårt för en del dock. Jag kämpar i motvind där själv. Jag försöker hela tiden prata och stötta mina barn, och se till att de har andra vuxna att prata med också om de behöver. Just idag tänker jag lite extra på det stödet vi får här på Shetland, jag och mina små hjärtan. Det värmer i allt det jobbiga.

Vi har fått några extra dagar tillsammans nu då deras pappa ligger hemma sjuk. Igår åkte vi hem till Liselott, barnen hade aldrig besökt henne i sitt nya hus. Hon hade bakat kanelbullar och äppelpaj så hela huset doftade ljuvligt svenskt. Utanför dörren har hon två Shetlandponnies. Så mysig dag.

Continue Reading

Rekordlångt besök hos frisören och Shetländska fårskinn

Hej igen, Hoppas ni mår bra. Sen mitt senaste inlägg har jag fyllt år, haft en fartfylld vecka med barnen, och nu de senaste dagarna; utan dom. Mått lite sämre emellanåt men också mycket bättre däremellan…

I helgen har jag börjat lära mig lite smått om hur man bereder fårskinn. Vi lär oss tillsammans här på gården kan man säga, med Pauls föräldrar. Ingen här har gjort det på 35 år men jag ville gärna ha ett par fårfällar till Maximilian så nu har vi påbörjat ett antal och vi får se om de blir bra.

Idag har varit en grå, lite tyngre måndag. Förmiddagen passerade och jag och Maximilian började vår vecka med en eftermiddag på frisörsalongen. Maximilians guldiga, rödlätta hår är perfekt men mitt behövde en uppfräschning. Jag tror det tog rekordlång tid idag, älskar min frisör men hon kan konsten att dra ut på tiden. Det slutade med att hon hade 4 kunder inne i salongen samtidigt och fick ta hjälp av sina två kollegor. 4 timmar och 40 minuter senare kunde Maximilian (som var så duktig) och jag (med mitt fina hår) åka hem.

Förra veckan var en bra vecka för Vidar, dagarna på nursery gick bra och ett besök hos talpedagogen gick alldeles strålande, stora framsteg!

Continue Reading

Han föddes på Shetland

Men det var osäkert in i det sista. I fredags hade jag mitt planerade snitt inbokat på sjukhuset här på Shetland. De har nyligen börjat utföra planerade snitt, tidigare var även de hänvisade till Aberdeen. Liksom kvinnor som vill föda naturligt även om de gjort snitt tidigare och alla andra ”undantagsfall”, där minsta lilla avvikelse från helt problemfri graviditet – och vad man kan förutspå – förlossning, förekommer. Jag var så lättad över att det tillslut såg ut som om jag skulle få möjlighet att stanna här istället för att behöva flyga iväg till Aberdeen. Jag har förstått att det är få förunnat. De skickar iväg många fler kvinnor än de behöver. Tar verkligen det ”säkra före det osäkra”. Det är inte alltid lätt för kvinnorna och familjerna här, att behöva vistas i Aberdeen, ibland längre perioder, långt bort från övrig barn t.ex.

Eftersom jag hade mitt planerade snitt bokat för fredag så fick jag åka in till sjukhuset och ta blodprov i torsdags. Samtidigt försökte jag ta det lugnt den dagen, vila och förbereda mig för operationen. Framåt sena eftermiddagen ringde de från sjukhuset och talade om att de på labbet i Lerwick hittat antikroppar i blodet, men att de inte hade faciliteter här på Shetland att se vilka antikroppar. Att det troliga var att det var anti-d från min anti-d injektion i gravidvecka 28, men att eftersom de inte kunde se om så var fallet så flögs mitt blodprov just då ner till labbet i Aberdeen för att tittas på under natten och vi skulle få svaret på fredag morgon ungefär samma tid som jag skulle infinna mig på sjukhuset för att förberedas inför operation. Om det inte skulle vara anti-d så skulle jag inte få snittas här på Shetland morgonen efter som planerat, utan hänvisas till Aberdeen… ”Here we go again”, tänkte jag besviket. Jag hade ju alltid i bakhuvudet att de när som helst kunde hitta någon anledning att skicka ner mig till Aberdeen. Jag sov inte mycket den natten. Men morgonen efter åkte vi in till sjukhuset som planerat för att få höra resultatet och ev. genomgå operationen. Det var positiva nyheter, som väl var, och operationen skulle genomföras. Jag förberedes, Paul fick klä sig i kirurgkläder, Anestesiläkaren (en fantastisk kvinna) kom upp och träffade mig på avdelningen och ganska snart gick vi ner till operation där hon gav mig bedövningen och jag kom in på rummet där kejsarsnittet skulle genomföras. Kirurgen den morgonen var en kvinna från Tyskland, det kändes tryggt. Ännu en kvinna och tysk kompetens. Jag säger det med glimten i ögat, det hade ju garanterat blivit bra oavsett men de var ett bra gäng på operation den morgonen, och de gjorde alla ett bra jobb. Innan jag hann förstå det hade de börjat och kommit en bra bit på väg, sa anestesiläkaren, och rätt som det var hörde jag honom skrika. Maximilian. Då grät jag lite. Det gick så fort. Att sedan sy ihop mig gick på ett ögonblick också. Det tog ingen tid alls, kändes det som. Då var vi redo att åka upp till avdelningen igen men mitt blodtryck var lite lågt så vi fick vänta några minuter på recovery.

Nu är vi hemma. Jag stannade två nätter på sjukhuset. Ville åka hem efter en natt men hade samtidigt väldigt ont och Maximilian hade inte haft alla sina undersökningar, så jag gick med på att stanna en natt till. Jag hade eget rum och jag var den enda patienten på hela avdelningen (!) Jämför det med ditt närmsta BB?.. (Synd att så många måste lämna Shetland för att föda sina barn när vi har en så bra avdelning…), så jag hade det väldigt bra för att vara på sjukhus, men det är ändå just det, ett sjukhus. Hemma är ju alltid bättre. Det är så skönt att vara hemma nu, och jag är så tacksam att jag slapp genomgå en flygresa och vistas på en flygplats med den lille för att komma hem.

Vi hade en så lugn och skön nyårsafton iförrgår, bara myste, åt, vilade och sov. Ute blåste det storm och vi hade strömavbrott i någon timme eller två på kvällen. Hummern vi hade sparat nere vid båten kokade vi och åt framför tv:n. Vid tolvslaget hade vi gått och lagt oss men Maximilian ville äta strax innan så vi var vakna och kunde önska varandra Gott Nytt År.

Gott Nytt 2019 till er!

Continue Reading

Tillbaka hemma

Vi har ju varit tillbaka hemma i drygt två veckor nu. Den där resan blev lite för mycket för mig, den oväntade stressen som uppstod där, inklusive stressen kring graviditeten jag hade precis innan resan. Sedan vi kom tillbaka har jag varit sjuk. Jag hade ganska högt tempo innan vi åkte, mycket jag vill få gjort, så när vi kom tillbaka hade jag fortfarande mycket jag ville göra, men jag har inte fått så mycket gjort. Det har varit tillräckligt med det vanliga kring hem och barn, körningarna till och från skola, besöken hos barnmorska, läkare. De dagarna jag kunnat lägga mig för att vila har jag somnat direkt, väldigt olikt mig. Men så är jag ju höggravid, också. Igår var jag hos läkaren för hostan jag haft i snart tre veckor. Jag fick lite hostmedicin, och han konstaterade att jag hade feber.

Det kändes skönt att komma tillbaka hit, ”hem”, och att jag kände så känns väldigt bra. För jag har inte kunnat känna så det senaste året, alls. Jag har inte vetat var som är ”hemma”.

 

I Clousta, där vi har en del av fåren, ligger det här lilla huset precis vid vattnet, utan väg till sig och.. ja, utan det mesta. Kanske ett framtida projekt…

 

 

Att komma hem och se fåret på uppfarten som får bråttom att hoppa tillbaka över till sin kompisar, det är det som är hemma nu.

 

Continue Reading

No danger on the roof..

 

…som vi säger i Sverige… Läkaren i Aberdeen sa inte så (men hade han varit svensk så kanske). Han var istället lite orolig att han höll på att ”bli galen”, som man säger, när han jämförde vad han såg på ultraljudet med vad de skrivit från sjukhuset i Lerwick efter deras ultraljud. Han dubbelkollade med en kollega. I Lerwick tyckte de sig se, återigen, att jag hade en lågt liggande placenta, väldigt lågt. De tyckte definitivt jag skulle ställa in min imorgon planerade resa och typ hela mitt liv från om 3-4 veckor.  Det var det där sista jag blev så orolig och upprörd över efter ultraljudet den där fredagen för drygt 3 veckor sedan, när jag grät i en timme på parkeringen utanför sjukhuset i Lerwick. Läkaren på sjukhuset där i Lerwick sa att eftersom min placenta låg så lågt så var det möjligt att jag skulle behöva åka ner till Aberdeen i graviditetsvecka 32 och stanna där tills bebisen var född. Det lät helt fruktansvärt och omöjligt för mig, som mamma till två barn och utan familj och vänner i närheten. De har sin pappa, såklart. Tack och lov. Men det skulle vara väldigt svårt för mig ändå, speciellt med tanke på hur tufft vi alla haft det det senaste året och skulle jag inte få träffa dom på två månader då? Möjligen skulle jag kunna få ner dom en gång? En långhelg? Om det gick att ordna. Men det är ju också väldigt dyrt att flyga ner så även om möjligheten fanns skulle det ju inte bli många gånger. Sen bara det att befinna sig i Aberdeen, där man inte har någon eller något, så länge, bara vänta, när man vill vara hemma och förbereda, lät hemskt. Jag skulle troligtvis inte ligga inlagd, såvida inget speciellt hände, bara bo i Aberdeen, till exempel på ”island accommodation” på sjukhuset, i ett rum där, bara vänta och sakna Edith och Vidar. Missa så mycket. Dessutom vid den tiden på året, hela December med allt som händer i skolan då; julkonsert m.m Och inte minst, julen. Även om allt är ”normalt” med min graviditet så vet jag inte hur julen blir i år, men om jag får ha adventsmys och julfirande i allafall i anslutning till julen, med mina barn, så är jag nöjd. Jag vet inte om ”faran är över”. De kanske hittar något annat där uppe på Shetland på nästa ultraljud. Men just nu andas jag ut. ”Allt ser helt normalt ut i mina ögon”, sa läkaren här i Aberdeen imorse. Jag frågade om den låg lågt ner bara inte alltför lågt? ”Nej, sa han, den ligger normalt, inte lågt”. Jag vet inte vad de sett, på Shetland. Men inte försökte de lugna mig, nej tvärtom, jag upplevde snarare att de försökte ”sätta mig på plats”, lära mig att detta minsann inte är Sverige, detta är Shetland. ”Du och din bebis kan dö om du börjar blöda”, sa dom och spände blicken i mig. Dock gav de mig aldrig några råd som jag läst att kvinnor normalt får som har en lågt liggande placenta. Det tänkte jag mycket på nu i helgen, om jag nu har en så riskfylld graviditet och absolut inte får flyga (förutom till alla dessa sjukhusbesök i Aberdeen..) skulle jag inte få sådan information då? Jag hade självklart tänkt fråga läkaren i Aberdeen om det idag men det behövdes aldrig. ”Jag hoppas att jag inte ser dig här igen”, sa han. ”Men det är mycket möjligt att de skickar ner dig igen”. De har ju inga specialister på Shetland, så de måste väl vara sådär försiktiga. Men jag vet inte, kanske kunde de uttrycka sig på ett annat sätt ibland. Kanske skulle de behöva en ny ultraljudsapparat, eller en extra kurs, vad vet jag.

Continue Reading