Varje dag med Edith och Vidar är lite extra värdefull, eftersom jag inte har dem hos mig så ofta som jag vill och som mitt hjärta säger att jag borde. Eftersom de har en pappa som är viktig för dem precis som deras mamma. För att barn behöver båda sina föräldrar. Hur ont det än gör för den andra när man inte lever i samma hus. Här på Shetland är barn till separerade föräldrar nästan alltid mycket mer med sin mamma. Främst av tradition. Även av brist på barnomsorg. Jag hör om flera mammor som håller barnen ifrån pappan som ett slags straff mot honom när de är tjuriga på honom (han kanske träffat en ny kärlek och de blir svartsjuka tex..). Det är så svårt att ”dela med sig” av sina barn. Men de har ju lika stor rätt till båda sina föräldrar. Så länge de mår bra. Det är alltid det viktigaste. Relationen mellan mamma och pappa är ju oväsentlig då och den ska ju barnen hållas utanför om den är infekterad. Det är tydligen jättesvårt för en del dock. Jag kämpar i motvind där själv. Jag försöker hela tiden prata och stötta mina barn, och se till att de har andra vuxna att prata med också om de behöver. Just idag tänker jag lite extra på det stödet vi får här på Shetland, jag och mina små hjärtan. Det värmer i allt det jobbiga.

Vi har fått några extra dagar tillsammans nu då deras pappa ligger hemma sjuk. Igår åkte vi hem till Liselott, barnen hade aldrig besökt henne i sitt nya hus. Hon hade bakat kanelbullar och äppelpaj så hela huset doftade ljuvligt svenskt. Utanför dörren har hon två Shetlandponnies. Så mysig dag.