Igår blev han två veckor gammal, redan, vår Maximilian, dagarna har gått så fort. Jag har bara varit hemifrån (förutom promenader här i krokarna) en gång, det var i tisdags när vi hade tid för att registrera Maximilian i Lerwick Town Hall. Registrera att han är född och hans namn osv. Det måste man göra inom tre veckor från födseln. När det var gjort åkte vi till en av stans bygghandlare, där Paul jobbade i en massa år innan han startade eget, för där hade en av medarbetarna en present hon ville lämna till Maximilian.
Vi har fått många presenter och hur många kort som helst.. 90% av korten vi har fått har jag ingen aning om vem de kommer ifrån.. Det är så det är för mig här, men det är oftast ok. Jag är ju från en så annorlunda plats jämfört med här. Jag är van vid att vara ganska anonym och att omge mig med några få vänner och familj. Jag öppnar inte upp mig så lätt, det är sällsynt och händer bara till få nära vänner. Även om jag nu bor på en plats där de allra flesta känner eller känner till nästan alla i sin omgivning och de har ett helt annat sätt att förhålla sig till alla dessa, ”intressera sig för” dem (eller skvallra och luska?) så fortsätter jag vara som jag är. Jag kan inte sitta och prata om andra på det sättet som många gör här, det finns bara inte i mig tror jag, och jag vill inte låta nonchalant, men det är så ointressant för mig. Det känns som om att det är en del av deras livsstil (?). Själv tar jag mig en fika och går undan med mina tankar en stund. För det är en del av min.
Å andra sidan att träffa nya sympatiska människor tycker jag är intressant, såklart, prata med dem i egen person, men inte det där att ”lära känna dem” bakom deras ryggar, via andra.
Innan jul när jag var hos frisören inträffade ännu en sån där händelse som så många gånger förr, då någon vet vem jag är och pratar till mig som om vi träffats förut men hon glömmer att vi faktiskt inte har det, hon har säkert pratat om mig med andra så att hon tillslut tror att vi känner varandra. Jag satt där hos frisören, liksom hon och andra kunder, men när hon skulle gå kom hon fram och la armen på min och sa, för att ursäkta sig att hon trängde sig in mellan min frisör och mig, att hon bara ville ”önska Jessica lycka till med babyn”. Jag vet fortfarande inte vem hon var.
Idag har jag och Maximilian haft ännu en lugn dag hemma, Paul jobbade några timmar imorse, han har börjat jobba litegrann sådär när det behövs (han behövs allt som oftast för att saker ska rulla). När han kom hem tog vi en promenad ut till sjön och på vägen hem tog han sig an några fårs fötter, lite manikyr till de som behövde, sådär i förbifarten.
