Torsdag – sista vardagen på veckan

Ja, torsdag känns delvis som den sista vardagen på veckan för mig. Eftersom vi har hemskola med Edith på fredagar och inte behöver sätta klockan de dagarna. Varannan vecka är torsdagen veckans bästa dag och varannan vecka en ledsam och jobbig dag. Beroende på om det är när min vecka med barnen börjar eller slutar. Idag tog den veckan slut.

Lämningen på skolan och nursery imorse gick bättre än på länge dock. Vidar var glad när han kom in på nursery. Det är så skönt när barnen är glada – och helt fruktansvärt att lämna dem när de är ledsna. Vidar har mest varit ledsen sen starten efter jullovet. Men det finns en alldeles speciell pedagog på nursery som verkar vunnit hans hjärta nu och imorse sken Vidar upp när han kom in och såg henne. Jag har märkt att hon har spenderat extra tid med Vidar för att försöka få honom att känna sig mer ”hemma” och att hjälpa honom med talet och engelskan också. Jag tror de funnit varandra, de två. Det betyder mycket att det finns någon där som bryr sig lite extra.

Bilderna är från i helgen som var, just nu öser regnet ner utanför. Imorgon ska jag och Maximilian ta en tur in till Lerwick, vår första förutom när vi åkte in för att registrera honom i Town Hall.


Continue Reading

Helg hemma på gården

Äntligen är det helg igen och framförallt, helg med Edith och Vidar. Vi har fortfarande vårt vackra vinterväder och försöker ta vara på det för redan imorgon ska det vara förbi enligt prognosen. Idag åker vi pulka och tog en promenad i vintersolen ut till den frusna sjön. Imorgon fyller Pauls mamma år och vi tänkte bjuda upp henne och maken på klassisk svensk tacos! De har aldrig ätit något liknande förut. Så det blir kul 🙂 De äter främst mat från egna gården kompletterad med matvaror från den lokala lilla matbutiken med ganska litet utbud, så med andra ord; inte så mycket ”exotiskt”. Ha en fin lördag!

Sjön är frusen
Continue Reading

En vinterdag på Shetland och Vidar lärde sig cykla!

Igår hade vi en så här vacker, vintrig dag här i Aith. Solen sken, det var vindstilla, kallt och lite snö på backen. De där dagarna piggar verkligen upp i vintermörkret. Dessutom hade Maximilian sovit bättre än vanligt, hela tre timmar i sträck två gånger den natten, det gör stor skillnad. Efter vår mysiga helgfrukost tillsammans gick vi ut allihop. Edith, Vidar och Paul åkte pulka och jag och Maximilian promenerade ut mot sjön.

Sen på eftermiddagen lärde sig Vidar äntligen cykla! Han har visserligen stödhjul men i snart ett år har Paul försökt lära honom att trampa hela varvet runt med pedalerna. Vidar har bara trampat halvvägs och alltså inte kommit speciellt långt. Det var väldigt frustrerande för honom, men han ville inte heller ta till sig när vi försökte lära honom och förklara. Men igår släppte det äntligen! och Vidar cyklade runt hela byn med Paul springandes bakom; runt skolan, ner till piren, upp mot affären (där han gick in och köpte kakor för att fira) och tillbaka till skolan. Mitt i det hela kom en av Vidars lärare från Nursery körandes, hon saktade ner, vevade ner rutan och sa ”Hej Vidar!”, Vidar vände sig mot Paul och skrek: ”Nooo!”. Det var visst inte populärt att träffa fröken på en lördag.

Continue Reading

Två veckor gammal

Igår blev han två veckor gammal, redan, vår Maximilian, dagarna har gått så fort. Jag har bara varit hemifrån (förutom promenader här i krokarna) en gång, det var i tisdags när vi hade tid för att registrera Maximilian i Lerwick Town Hall. Registrera att han är född och hans namn osv. Det måste man göra inom tre veckor från födseln. När det var gjort åkte vi till en av stans bygghandlare, där Paul jobbade i en massa år innan han startade eget, för där hade en av medarbetarna en present hon ville lämna till Maximilian.

Vi har fått många presenter och hur många kort som helst.. 90% av korten vi har fått har jag ingen aning om vem de kommer ifrån.. Det är så det är för mig här, men det är oftast ok. Jag är ju från en så annorlunda plats jämfört med här. Jag är van vid att vara ganska anonym och att omge mig med några få vänner och familj. Jag öppnar inte upp mig så lätt, det är sällsynt och händer bara till få nära vänner. Även om jag nu bor på en plats där de allra flesta känner eller känner till nästan alla i sin omgivning och de har ett helt annat sätt att förhålla sig till alla dessa, ”intressera sig för” dem (eller skvallra och luska?) så fortsätter jag vara som jag är. Jag kan inte sitta och prata om andra på det sättet som många gör här, det finns bara inte i mig tror jag, och jag vill inte låta nonchalant, men det är så ointressant för mig. Det känns som om att det är en del av deras livsstil (?). Själv tar jag mig en fika och går undan med mina tankar en stund. För det är en del av min.

Å andra sidan att träffa nya sympatiska människor tycker jag är intressant, såklart, prata med dem i egen person, men inte det där att ”lära känna dem” bakom deras ryggar, via andra.

Innan jul när jag var hos frisören inträffade ännu en sån där händelse som så många gånger förr, då någon vet vem jag är och pratar till mig som om vi träffats förut men hon glömmer att vi faktiskt inte har det, hon har säkert pratat om mig med andra så att hon tillslut tror att vi känner varandra. Jag satt där hos frisören, liksom hon och andra kunder, men när hon skulle gå kom hon fram och la armen på min och sa, för att ursäkta sig att hon trängde sig in mellan min frisör och mig, att hon bara ville ”önska Jessica lycka till med babyn”. Jag vet fortfarande inte vem hon var.

Idag har jag och Maximilian haft ännu en lugn dag hemma, Paul jobbade några timmar imorse, han har börjat jobba litegrann sådär när det behövs (han behövs allt som oftast för att saker ska rulla). När han kom hem tog vi en promenad ut till sjön och på vägen hem tog han sig an några fårs fötter, lite manikyr till de som behövde, sådär i förbifarten.

Continue Reading

Lugna dagar

Här njuter vi av våra lugna dagar utan tider att passa. Lär känna vår Maximilian, fikar ofta och tar promenader. Jag längtar så mycket efter Edith och Vidar. Snart kommer dom hem…

Vi har mest promenerat ut till sjön här vid gården, vår egen väg, utan någon trafik som stör. Skönt.

Ibland följer Star med…

Igår var en vacker, stilla dag och mycket arbete med fåren pågick på gården. Maximilian och jag tog en promenad ner och hälsade på.

Idag däremot har vi storm och den väntas öka under eftermiddagen och kvällen. Vi hade en bokad tid för att registrera Maximilian. I Town Hall i Lerwick gör man det, men vi bokade om tiden för att inte behöva ta ut honom i ovädret.

Continue Reading

Han föddes på Shetland

Men det var osäkert in i det sista. I fredags hade jag mitt planerade snitt inbokat på sjukhuset här på Shetland. De har nyligen börjat utföra planerade snitt, tidigare var även de hänvisade till Aberdeen. Liksom kvinnor som vill föda naturligt även om de gjort snitt tidigare och alla andra ”undantagsfall”, där minsta lilla avvikelse från helt problemfri graviditet – och vad man kan förutspå – förlossning, förekommer. Jag var så lättad över att det tillslut såg ut som om jag skulle få möjlighet att stanna här istället för att behöva flyga iväg till Aberdeen. Jag har förstått att det är få förunnat. De skickar iväg många fler kvinnor än de behöver. Tar verkligen det ”säkra före det osäkra”. Det är inte alltid lätt för kvinnorna och familjerna här, att behöva vistas i Aberdeen, ibland längre perioder, långt bort från övrig barn t.ex.

Eftersom jag hade mitt planerade snitt bokat för fredag så fick jag åka in till sjukhuset och ta blodprov i torsdags. Samtidigt försökte jag ta det lugnt den dagen, vila och förbereda mig för operationen. Framåt sena eftermiddagen ringde de från sjukhuset och talade om att de på labbet i Lerwick hittat antikroppar i blodet, men att de inte hade faciliteter här på Shetland att se vilka antikroppar. Att det troliga var att det var anti-d från min anti-d injektion i gravidvecka 28, men att eftersom de inte kunde se om så var fallet så flögs mitt blodprov just då ner till labbet i Aberdeen för att tittas på under natten och vi skulle få svaret på fredag morgon ungefär samma tid som jag skulle infinna mig på sjukhuset för att förberedas inför operation. Om det inte skulle vara anti-d så skulle jag inte få snittas här på Shetland morgonen efter som planerat, utan hänvisas till Aberdeen… ”Here we go again”, tänkte jag besviket. Jag hade ju alltid i bakhuvudet att de när som helst kunde hitta någon anledning att skicka ner mig till Aberdeen. Jag sov inte mycket den natten. Men morgonen efter åkte vi in till sjukhuset som planerat för att få höra resultatet och ev. genomgå operationen. Det var positiva nyheter, som väl var, och operationen skulle genomföras. Jag förberedes, Paul fick klä sig i kirurgkläder, Anestesiläkaren (en fantastisk kvinna) kom upp och träffade mig på avdelningen och ganska snart gick vi ner till operation där hon gav mig bedövningen och jag kom in på rummet där kejsarsnittet skulle genomföras. Kirurgen den morgonen var en kvinna från Tyskland, det kändes tryggt. Ännu en kvinna och tysk kompetens. Jag säger det med glimten i ögat, det hade ju garanterat blivit bra oavsett men de var ett bra gäng på operation den morgonen, och de gjorde alla ett bra jobb. Innan jag hann förstå det hade de börjat och kommit en bra bit på väg, sa anestesiläkaren, och rätt som det var hörde jag honom skrika. Maximilian. Då grät jag lite. Det gick så fort. Att sedan sy ihop mig gick på ett ögonblick också. Det tog ingen tid alls, kändes det som. Då var vi redo att åka upp till avdelningen igen men mitt blodtryck var lite lågt så vi fick vänta några minuter på recovery.

Nu är vi hemma. Jag stannade två nätter på sjukhuset. Ville åka hem efter en natt men hade samtidigt väldigt ont och Maximilian hade inte haft alla sina undersökningar, så jag gick med på att stanna en natt till. Jag hade eget rum och jag var den enda patienten på hela avdelningen (!) Jämför det med ditt närmsta BB?.. (Synd att så många måste lämna Shetland för att föda sina barn när vi har en så bra avdelning…), så jag hade det väldigt bra för att vara på sjukhus, men det är ändå just det, ett sjukhus. Hemma är ju alltid bättre. Det är så skönt att vara hemma nu, och jag är så tacksam att jag slapp genomgå en flygresa och vistas på en flygplats med den lille för att komma hem.

Vi hade en så lugn och skön nyårsafton iförrgår, bara myste, åt, vilade och sov. Ute blåste det storm och vi hade strömavbrott i någon timme eller två på kvällen. Hummern vi hade sparat nere vid båten kokade vi och åt framför tv:n. Vid tolvslaget hade vi gått och lagt oss men Maximilian ville äta strax innan så vi var vakna och kunde önska varandra Gott Nytt År.

Gott Nytt 2019 till er!

Continue Reading

Det nyrenoverade babyrummet

Nu är babyrummet klart. Det känns bra. Det är ju bara drygt 3 veckor kvar nu, max. Jag trodde inte jag skulle orka bry mig om att inreda ett babyrum, trots att det fanns ett rum som stod oanvänt. Men som tur var vände det där jobbiga och nu är jag jätteglad att jag gjort det. Jag tror det hjälper mig att känna mig mer som hemma, det och de andra rummen som vi gör iordning, det har mycket större betydelse för mig än bara det man ser på ytan. Jag hade aldrig något rum att göra iordning när jag väntade Edith och Vidar, det spelar ju ingen roll, det är ju inte det som är det viktiga för en bebis. Men det var kul att få göra det en gång och den här gången var det också viktigare för mig på ett helt annat sätt. Paul har byggt vaggan, efter mina önskemål.

Continue Reading

Att få barn på Shetland

 

Den här graviditeten har varit allt annat än enkel… Jag är inte en av dem som njuter av att vara gravid ändå (för jag har hört det finns sådana kvinnor, åtminstone påstår de det) med konstant illamående, foglossning, ryggsmärta, halsbränna, hormonpåslag, viktökning osv. osv…  När mitt liv var väldigt kaotiskt och svårt som det var, så blev jag gravid i det och det blev för jobbigt för mig att hantera under en lång tid. Självklart är jag ändå tacksam och lyckligt lottad, vill jag bara tillägga. Det är en enorm gåva att få barn. Jag vet också hur det är att få missfall, att kämpa med att bli gravid, hemskt och relationsdödande. (Dessutom alla omgivningens klumpiga frågor på det!). Sen alla ni som försökte men där det aldrig blev någon bebis, det kan jag ju inte relatera till men jag kan föreställa mig att det är helt fruktansvärt.

Som tur är mår jag bättre nu och hanterar graviditeten mycket bättre och med en positiv framtidssyn. Tack vare stöttning av, bland andra, min barnmorska. Idag fick jag besök av ytterligare en person som kommer finnas med från och med nu, hon är Health Visitor. Motsvarighet till våra BVC sköterskor i Sverige. Fast lite annorlunda verkar det vara här. Hon kom ju, till och börja med, hem till mig idag, innan bebisen är född och sen kommer hon komma ofta efter att bebisen fötts. Så ofta jag behöver lät det som, men de första veckorna väldigt ofta. Under de första tio dagarna kommer förresten min barnmorska komma hem till mig, jag tror att hon sa sådär 4-5 gånger… Det låter ju väldigt mycket. Jag kan tacka nej till deras täta besök dock. Jag är ingen person som vill ha folk rännandes in och ut ur huset, speciellt inte när jag precis fått barn. Men jag tycker det låter bra iallafall, att veta att de finns som stöd. Jag tror att jag kommer uppskatta att de kommer och tittar till oss hela familjen, för de fungerar som ett stöd för hela familjen.

Jag har fått ett datum för planerat snitt här på Shetland. Vilket kommer ske såvida inte något annat avvikande händer framöver. Jag går på tilläxtultraljud var tredje vecka nu, så det gäller att bebisen fortsätter växa i samma takt, annars skickar de mig till Aberdeen om han är ”för liten” t.ex. Jag vill verkligen inte till Aberdeen. Jag hade valet nu mellan planerat snitt på Shetland eller att åka till Aberdeen i v. 39+0 och vänta på en normal förlossning – vänta där i upp till tre veckor. Jag får inte föda vanligt här på Shetland för att mitt första barn föddes med kejsarsnitt (att det andra föddes normalt spelar ingen roll), för att de inte har samma resurser här uppe på ön. En anledning till att jag inte vill åka till Aberdeen är för att det känns helt sjukt och jobbigt att behöva flyga iväg för att föda sitt barn (och sen flyga hem med sin lilla nyfödda), för mig som inte är uppväxt här är det väl en så onaturlig tanke, antar jag. Den största anledningen dock är att jag inte tycker om vad jag hört om förlossningen och BB i Aberdeen. Jag har ju insett att ha fått två barn i Sverige inte hjälper mig i jämförelsen med hur det är här, för det är på en helt annan nivå i Sverige. Varberg är ett underbart sjukhus att få barn på. I Aberdeen ligger man t.ex. på en avdelning med flera andra mammor, när man fått sitt barn. Det känns som att åka tillbaka i tiden och inget jag behövt uppleva i Sverige, tack och lov. Pappor verkar räknas som ”besökare” också (återigen, en tidsresa bakåt, och det är bara en av alla ojämlika upplevelser jag har från att vara gravid här). Hur som helst, jag har hört många skräckberättelser från kvinnor som fått sina barn i Aberdeen, men jag försöker glömma dem nu och hoppas att jag får stanna kvar på ön. Det där med valmöjligheter, kring hur och var man föder sitt barn, är ju minst sagt begränsat när man bor här på Shetland. Jag är knappast ensam om att vilja ha kontroll och att få bestämma själv men under dessa månader har jag försökt lära mig att acceptera mycket och försökt vänja mig vid att det är andra villkor när man lever här på Shetland.

 

Continue Reading

Hur det går med renoveringen?

Vi har ganska många projekt igång samtidigt nu och nu är det inte lång tid kvar innan bebisen kommer. Vi håller ju på med tvättstugan, barnrummet och sen målar jag om lite möbler och annat. Men nu så här sent i graviditeten känner jag att jag inte orkar så mycket, och jag borde nog vila lite mer än jag gjort hittills. Tvättstugan är inte riktigt klar men här kan ni se klinkergolvet.

De här dörrarna, i hallen, till förvaring av jackor och skor, tyckte jag inte alls om… Jag ville helst slänga bort dem, men så började jag måla möbler och tänkte att jag kunde alltid se hur de blev målade innan jag bytte ut dem. Istället för min första tanke, som var att måla dem vita, så valde jag svart och beställde samma kopparknoppar som till tvättstugan (från Sverige).

Nu vill jag inte slänga dem längre, jag gillar dem! Vad tycker du?

Barnrummet sen, det är inte riktigt färdigmålat men här kan ni se färgen ändå och igår lades mattan in. Det kommer bli fint när det är klart.

Continue Reading

Barnvagnen

Det börjar närma sig nu. Vi har en del kvar på ”att göra listan” men jag tror jag har införskaffat det mesta. Vagnen (eller, resesystemet 3-i-1) kom för några veckor sedan men den har legat i sina kartonger sedan dess. Nu är den uppackad och ihopsatt och jag är jättenöjd! Den är lite större, lite rejälare i underredet än jag haft tidigare, men så bor jag ju på landet nu och kommer promenera på grusvägar, landsvägar, över kullar och fält istället för i shoppingcenter, smala affärsgator, in i trånga butiker och sen bära den uppför två trappor. Den är absolut inte klumpig dock, väldigt smidig, kan köras med en hand, fälls ihop med hjälp av ett pedaltryck med foten (vilket är så bra! Bebisen i ena armen – fäll ihop vagnen med den andra), bra fjädring, går mjukt… Liggdelen har en skön madrass och sen har jag såklart sittdel och babyskydd till den också som med adapters fästs på vagnen med ett klick. Den verkar toppen. Jag är väldigt nöjd med utseendet också. Vad tycker ni? Är det någon av er som har en sådan här Maxi Cosi Nova? Det är ju en hel djungel där ute med barnvagnar numera. Så det tog ett tag för mig, många timmar vid datorn, innan jag kunde bestämma mig.

Continue Reading