Januari 2022

Ja nu börjar Januari snart lida mot sitt slut. Det blev en omtumlande start för oss på det nya året med nya utmaningar/svårigheter.. I slutet av December ringde jag Ediths skolsköterska, den person jag haft relativt tät kontakt med på slutet då jag varit bekymrad över hennes hälsa och främst viktnedgången, och sa: ”Det här går inte längre, nu behöver vi hjälp med det här”. Vid ett tidigare tillfälle hade skolsköterskan rådfrågat Camhs (samma som bup) i frågan men då hade de uppmuntrat henne att fortsätta hålla koll, då de ju har så lång kö. Men den här gången blev fart och de ringde efter några dagar, vi hade vårt första besök hos dom mellan jul och nyår. Läget var kritiskt, förklarade dom. Sedan dess träffar vi dom två gånger i veckan. Efter första besöket hamnade jag i någon slags chock och blev väldigt nere, uppgiven. Och när hon vid andra besöket hade gått ner ytterligare i vikt ville jag bara gråta. Det gjorde jag också. Men sen vidtog jag åtgärder. Jag fick en del tips av psykiatrisjuksköterskorna och jag fick en bok med mig hem. Jag insåg att jag inte kan fortsätta vara den förälder till Edith jag varit hittills, utan att det är andra regler som gäller när man krigar mot en sjukdom som delvis tagit över ens dotters hjärna. Det var en viktig insikt.

Hoppet kom tillbaka och sen dess går känslorna i en berg- och dalbana (Du har så rätt, B) men vi kämpar på! Ibland är det en hemsk kamp men vi har också lyckats öka lite på vikten. Vilket Edith kan delvis glädjas åt emellanåt men delvis är det skitläskigt och det finns en röst därinne som ändå säger att det är något negativt.

Ja.. och Maximilian har börjat på Nursery, lite mjukstart. Han älskar det. Men han blir ju trött såklart. Och förkylningarna avlöser varandra trots att han bara gått där i två veckor. Det var ju väntat dock. Ett Covid-barn, som doktorn sa. Varit så isolerad från virus under större delen av sitt liv.

You may also like

12 kommentarer

  1. Åh, vad jag känner med dig! Anorexia är en fruktansvärd sjukdom. Som du vet har jag närstående som varit drabbade precis som din dotter. Men det finns hopp! Det är jätteviktigt att du får stöd så att du orkar hjälpa Edith genom detta. Det låter som att du har fått en del verktyg med dig från BUP och det är bra att Ediths viktnedgång nu tas på allvar. Så fortsätt att kämpa, vi håller tummarna här 🤗❤️

    1. Tack ❤ Ja vi fortsätter kämpa, alltid. Det är skönt att höra från andra som kommit ut på andra sidan också!

  2. All styrka till din dotter, dig och hela din familj! Fast jag inte har någon utbildning i medicin och hälsofrågor så förstår jag att det måste vara kämpigt. Så bra att ni har fått hjälp och lycka till! <3

  3. Jag läser ju allt du skriver, och den här gången blev jag ordentligt gripen. Min mamma dog av sjukdomen 1994, bara 64 år ung. En av mina döttrar har sjukdomen sedan tonåren, hon är nu en bit över trettio, och trots farliga situationer förr om åren lever hon nu ett bra liv. Har eget hus och bra vänner. Jag är alltså inte orolig för henne mer. Måtte det bli så för er med. Och viktigast: skuldbelägg aldrig er själva! En dag är det över. Jag är säker på det.

    1. Tack så mycket för din kommentar 🙏 Då förstår jag att du vet vad vi går igenom. Mycket ledsamt med din mamma 😞 Men skönt att höra att din dotter verkar må bra nu. Så måste det bli för Edith.. Fruktansvärd sjukdom.

  4. Det verkar vara många tuffa utmaningar i ditt liv de senaste åren. Skönt att du får hjälp på vägen och att du är öppen för nya insikter. Önskar er allt gott.

    1. Det kan man säga ❤ Även om jag behöver bryta ihop emellanåt så försöker jag se det som en del av ”planen” och se hur jag(/vi) växer och utvecklas.

  5. Läs Madde ilmruds block Hon har ett barn med selektiv ätstörning Min spontana känsla med tanke på din dotters ålder är kan det vara det och inte anorexia Med tanke på hennes ålder
    Hälsning Helena från Tjörn

    1. Jag har läst lite av henne om selektiv ätstörning men det passar nog inte in i min dotters symptom..🤔 Hur som helst, nu får vi hjälp och diagnosen (om det blir anorexia och/eller något annat) har inte satts än utan vi ska träffa psykiatern igen nästa gång (och säkert många ggr framöver) hon kommer upp till Shetland (åker upp från Skottland 1 gång/månad). Men huvudsaken är att vi får hjälp och att Edith ska bli frisk. Fruktansvärd sjukdom.

Lämna ett svar

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *

Denna webbplats använder Akismet för att minska skräppost. Lär dig hur din kommentardata bearbetas.