No danger on the roof..

 

…som vi säger i Sverige… Läkaren i Aberdeen sa inte så (men hade han varit svensk så kanske). Han var istället lite orolig att han höll på att ”bli galen”, som man säger, när han jämförde vad han såg på ultraljudet med vad de skrivit från sjukhuset i Lerwick efter deras ultraljud. Han dubbelkollade med en kollega. I Lerwick tyckte de sig se, återigen, att jag hade en lågt liggande placenta, väldigt lågt. De tyckte definitivt jag skulle ställa in min imorgon planerade resa och typ hela mitt liv från om 3-4 veckor.  Det var det där sista jag blev så orolig och upprörd över efter ultraljudet den där fredagen för drygt 3 veckor sedan, när jag grät i en timme på parkeringen utanför sjukhuset i Lerwick. Läkaren på sjukhuset där i Lerwick sa att eftersom min placenta låg så lågt så var det möjligt att jag skulle behöva åka ner till Aberdeen i graviditetsvecka 32 och stanna där tills bebisen var född. Det lät helt fruktansvärt och omöjligt för mig, som mamma till två barn och utan familj och vänner i närheten. De har sin pappa, såklart. Tack och lov. Men det skulle vara väldigt svårt för mig ändå, speciellt med tanke på hur tufft vi alla haft det det senaste året och skulle jag inte få träffa dom på två månader då? Möjligen skulle jag kunna få ner dom en gång? En långhelg? Om det gick att ordna. Men det är ju också väldigt dyrt att flyga ner så även om möjligheten fanns skulle det ju inte bli många gånger. Sen bara det att befinna sig i Aberdeen, där man inte har någon eller något, så länge, bara vänta, när man vill vara hemma och förbereda, lät hemskt. Jag skulle troligtvis inte ligga inlagd, såvida inget speciellt hände, bara bo i Aberdeen, till exempel på ”island accommodation” på sjukhuset, i ett rum där, bara vänta och sakna Edith och Vidar. Missa så mycket. Dessutom vid den tiden på året, hela December med allt som händer i skolan då; julkonsert m.m Och inte minst, julen. Även om allt är ”normalt” med min graviditet så vet jag inte hur julen blir i år, men om jag får ha adventsmys och julfirande i allafall i anslutning till julen, med mina barn, så är jag nöjd. Jag vet inte om ”faran är över”. De kanske hittar något annat där uppe på Shetland på nästa ultraljud. Men just nu andas jag ut. ”Allt ser helt normalt ut i mina ögon”, sa läkaren här i Aberdeen imorse. Jag frågade om den låg lågt ner bara inte alltför lågt? ”Nej, sa han, den ligger normalt, inte lågt”. Jag vet inte vad de sett, på Shetland. Men inte försökte de lugna mig, nej tvärtom, jag upplevde snarare att de försökte ”sätta mig på plats”, lära mig att detta minsann inte är Sverige, detta är Shetland. ”Du och din bebis kan dö om du börjar blöda”, sa dom och spände blicken i mig. Dock gav de mig aldrig några råd som jag läst att kvinnor normalt får som har en lågt liggande placenta. Det tänkte jag mycket på nu i helgen, om jag nu har en så riskfylld graviditet och absolut inte får flyga (förutom till alla dessa sjukhusbesök i Aberdeen..) skulle jag inte få sådan information då? Jag hade självklart tänkt fråga läkaren i Aberdeen om det idag men det behövdes aldrig. ”Jag hoppas att jag inte ser dig här igen”, sa han. ”Men det är mycket möjligt att de skickar ner dig igen”. De har ju inga specialister på Shetland, så de måste väl vara sådär försiktiga. Men jag vet inte, kanske kunde de uttrycka sig på ett annat sätt ibland. Kanske skulle de behöva en ny ultraljudsapparat, eller en extra kurs, vad vet jag.

You may also like

Kommentera

E-postadressen publiceras inte. Obligatoriska fält är märkta *