Den här fredagen har jag ägnat åt att ”komma ifatt” litegrann här hemma, förbereda mig inför en mässa jag ska stå på på söndag och lite födelsedagsförberedelser inför imorgon. Men efter morgonbestyren bestämde jag mig för att ta en långpromenad med Vidar i sulkyn innan jag satte igång med resten, bort till kapellet för att vika lite rena handdukar. Framme vid tomten mötte jag en stor lastbil med ”en massa plankor” på…ungefär.. ”Någon ska bygga något”, tänkte jag innan jag förstod att det var delar av vårt huskit. Det såg inte ut som delar av ett huskit, tyckte jag. Det kommer dröja drygt två veckor innan det kommer börja sättas upp… så, tålamod, mina vänner.
När jag var på väg att gå vidare frågade lastbilschauffören mig om han kunde få fotona skickade till sig, som jag tog med mobilen. Lite märkligt, tyckte jag men ”visst”.. ”Har du någon mejladress?” hann jag fråga, och han hann tveka och skruva på sig och mumla att ”frugan har det men…” och under den tiden hann jag tänka: Du påminner om någon…jättelik någon… aha! ”Du är Brians pappa! Jag kan skicka bilderna till honom”.. ”Yes, that’s right, thank you!” (Brian gjorde husgrunden). Så är det ofta, men jag blir ändå förvånad hela tiden när jag inser att ”alla är släkt med alla”…och ”världen (eller snarare Shetland) är liten, igen”. Jag har inte vant mig än.
Inga kommentarer
Pjuu, paketet kom fram! Hoppas det smakar 🙂 Och gu så spännande med husdelar 😉
Ja tack så hemskt mycket! Jättekul 🙂
Vilket paket ni fick! Så roligt när man kan utväxla ätbart mellan länderna!
Spännande med huset!
Ja jättefint 🙂