Han gör det med flit

Hej på er, fredag, regn och dimma här. Det ser ut som om ni fortfarande har sommar i Sverige? Vidar har varit ledig från skolan idag. Igår eftermiddag tog jag med honom till optikern då han klagat på ”att det är något fel på ögonen”, men såvitt optikern kunde bedömma så ser han bra. Vi ska tillbaka igen om tre månader. Det var ju inte helt enkelt att göra undersökningen men jag tycker det gick okej… Vi fick prova lite olika apparater och en av dom där man skulle trycka in sitt öga mot en gummiplatta för att ta ett foto – den gick inte. Det var för obehagligt. Vidar såg fram emot att få glasögon men vi fick gå hem utan, fast jag tror faktiskt han snabbt glömde bort det där med glasögon när han istället kom hem med goda bakverk.

I onsdags var Maximilian på sin play group för första gången. Trivdes som fisken i vattnet och ville absolut inte gå hem efter 1 timme då tiden var ute. Där var två andra barn och en personal för varje barn. Jag stannade kvar i ett annat rum och drack en kopp kaffe men nästa gång tror jag jag tar en fika på ett café istället.

Idag har vi haft en lugn dag hemma. En massa pappersarbete-fix, tvätt och en promenad för att hämta Edith i skolan. Jag skulle följt henne dit också men just fem minuter innan vi behövde gå så behövde lillebror sätta sig på toaletten för vad jag av erfarenhet vet skulle komma att bli ett längre besök. Vilken tur jag har då som kan ringa svärfar som kan skjutsa Edith. ”Typiskt honom”, tycker Edith då. ”Han gör det med flit!”…

Continue Reading

Att kunna promenera till skolan

Vilken lyx att kunna promenera till skolan! Vi kan ju numera göra det en del av dagarna, alla dagar då inte Vidar ska till skolan i Brae. Nu har han varit hos sin pappa i några dagar så jag och Edith har kunnat promenera till och från skolan flera skoldagar i sträck. Det är så lyxigt! Det piggar verkligen upp. Vi har faktiskt aldrig tidigare haft den möjligheten, för även när vi bodde på Muckle Roe så måste vi ta bilen för det är för långt till skolan (skolbuss finns). Imorse vaknade vi upp till det där tunga vädret igen! Tjock dimma som låg och tryckte som ett mörkt täcke över oss. Men uppehåll. Promenaden till och från skolan hjälpte mig att ändå hålla humöret uppe. Sen dess har faktiskt solen gjort några försök att tränga igenom också. Det går sådär men ändå!

I helgen har det varit fokus på ensilage på gården och Paul fick stuvat undan de sista balarna sent igår kväll. För Edith var fokus ett väldigt roligt födelsedagskalas hos en kompis ifrån hennes förra klass, ett gardenparty med grill. Medans hon var där tog jag och Paul en lunch i stan på ett ställe vi inte testat förut. No 88. Maten överträffade mina förväntningar. Trevligt ställe också! Och lyxigt med vuxenlunch! På vägen hem handlade jag lite nya inomhusväxter. Så många av mina växter dog strax efter jul och många fler har sett halvdöda ut sen dess. Jag funderar på om jag hade granen inne för länge? För jag hade den inne väldigt länge… Hursomhelst, nu har jag en massa nytt, det gör så mycket för känslan hemma. Hoppas ni har en bra måndag!

Continue Reading

En lekgrupp i stan

Idag har jag och Maximilian varit i Lerwick på något som kallas Shetland Family Centre. Jag har aldrig varit där förut och har egentligen inte så bra koll på vad de gör men en av sakerna de gör är att de hjälper vissa barn i förberedelsen för att börja på Nursery. Maximilian har hamnat på deras lista för att han är sen med att börja prata (även om han gör många framsteg nu på den fronten) – och sen är det lite så också att min health visitor (motsvarighet till bvc-sköterska ungefär) vill ge mig (oss) allt stöd vi kan få – den här gången. Hon ber ofta om ursäkt för ”hur det blev” med Vidar, trots att det såklart inte är hennes fel (dvs att vi/han inte hade någon health visitor, och att hela organisationen var en enda röra då, så att vi inte fick något utav allt vad vi säkert hade behövt stöttning med under de där åren innan skolan började, att ingen ”fångade upp” oss liksom. Själv visste jag inte ens om att det fanns. Jag var ju ny här) så mycket därför har hon upprepade gånger sagt att ”nu ska vi se till att det blir rätt, hellre skicka honom vidare en gång för mycket även om det visar sig att han inte behöver det stödet..” osv.. Så vi åkte på ett besök dit i eftermiddag och de vill att han kommer dit till en lekgrupp där bara två andra barn i samma ålder går, en och en halvtimme varje onsdag morgon med två personal som ska utforska vad Maximilian kan behöva stöttning i innan och efter han börjat på Nursery. Det känns bra. Nursery-tiden för Vidar var och blev aldrig bra. Den här gången är det en helt annan känsla.

I lördags var vi vid den här vackert belägna lekplatsen i Nesting
Continue Reading

När dimman lättar

Idag tittade solen fram en liten stund, underbart! Precis när jag skulle gå ut och gå med Maximilian för hans eftermiddagslur, då hände det! Lycka. Vi har haft så dimmigt, småregnigt, mörkt.. Ja ni vet, hemskt tungt! Länge.

Nu börjar förkylningarna lätta också, de hänger sig kvar men det känns lättare. De stora barnen fick den aldrig. Igår var Vidar ledig, då hade jag tid hos frissan så han fick spendera extra mycket tid med farbror Neil (Pauls bror) och Pauls föräldrar. Idag däremot var han tillbaka i skolan, med sin svensktalande assistent; ”Hej kompis!” sa han till mig när jag kom och hämtade honom. Så hade assistenten hälsat på honom imorse. I bilen på vägen hem från skolan lyssnade vi på svensk musik och jag sjöng med, då sa han: ”Mamma sjunger du?”. ”Ja”. ”Du måste sluta med det”. ”Åh.. men jag som blir glad av att sjunga”. ”Dom säger att du måste sluta med det”. ”Ok…”. Vilka ”dom” är vet jag inte men han säger så ibland. Älsklingen. På kvällen när han ska sova säger jag: ”Jag älskar dig”. ”Ja. Gå nu”, svarar han då. Jag ler. Det är Vidar. Han är inte oförskämd. Han är bara den han är.

Den här bilden tog Edith av mig tidigare i förra veckan när solen också visade sig i fem minuter.

Continue Reading

Inte många knop

Den här helgen blir det inte mycket gjort här hos oss. Vi är lite småkrassliga allihop, en del av oss värre än andra. När vi kom hem från Malta hade Pauls föräldrar och bror en förkylning/influensa (?) som även vi fått en släng av nu. Jag tänkte skriva; det är med all trolighet inte covid – men sen tänkte jag också; hur länge ska man känna att man behöver lägga till det? Jag ska erkänna att emellanåt har jag känt mig så påverkad av all den här covid-skrämseln att jag helt glömt bort att vi har andra typer av virus, förkylningar etc. fortfarande! Hur som helst, det är inte de symptomen och alla vi i ”den här bubblan” har tagit ett eller flera covid test var under den här perioden, vilka alla var negativa.

Igår kväll hur som helst så orkade vi, som vi planerade tidigare i veckan, iallafall att ha Pauls familj upp på middag. Ja det är ju vi som smittat varandra ändå (de började! Ha ha) så.. Vi grillade hemmagjorda hamburgare och till efterrätt gjorde jag en blåbärspaj. Med köpeblåbär. Och drömde om svenska egenplockade blåbär.. 🥰

Idag gör jag så lite som möjligt återigen. En lammstek står i ugnen.

Continue Reading

Äntligen fredag

Vidar är ju ledig så idag var det bara Edith som skulle till skolan. Så lyxigt för mig! Så nära! (15-20 minuters promenad eller 5 minuter med bil). Vidar var uppe tidigt idag, glad i hågen, tog sin väska med sina käraste ädodelar och gick ner till Pauls föräldrar vid halv nio tiden imorse och kom hem efter drygt fem timmar. Han trivs hos dem. Där är det kravlöst och lugnt 🙂

Ja, det är skönt med fredag även om veckan var kort. Jag har väntat på fredag ända sen i tisdags, ha ha.

Continue Reading

Första skoldagen

Första skoldagen igår verkar ha gått bra för båda. Vidar ville dock fortfarande inte gå till skolan idag 🙁 men nu är det hans sista dag innan helgen åtminstone.. Igår när jag hämtade upp honom så möttes vi av den speciallärare som är ansvarig för honom, Rory (eller förlåt mig, jag menar såklart: Mr Cummings. Det är viktigt!) och en elevassistent, som jag tyckte det var lite extra kul att hälsa på eftersom jag sett henne på instagram i många år men aldrig träffat henne – hon och hennes familj bodde på Gotland (hennes föräldrar drev verksamhet där) i några år när vi flyttade hit, jag vet inte om de flyttat tillbaka allihop eller för gott men kul att träffa henne hursomhelst! Så hon pratar ju svenska och det har hon även gjort med Vidar, så det är kul tycker jag! Hon presenterade sig också med förnamn, det reagerade jag på, ha ha. Hon har tagit till sig det svenska sättet 😉

I övrigt gick hämtningen sådär, jag blev väldigt sen att hämta upp Edith och jag vet hur orolig hon blir när det händer, hoppas det går bättre idag. Jag blev sen att lämna skolan för att Mr Cummings tog Vidar till fel upphämtningsställe trots att jag hade bett om att inte behöva använda mig av den där idrottsplatsen för att lämna/hämta, ironiskt 🙂 Sen har vi en ny bil, en Volvo (äääälskar den. Det är en hybrid och en laddning tar mig till Brae och tillbaka) och jag tog den nyckel som Paul hade gett mig för den var orange (tillskillnad mot svart, lite gladare liksom!) men bilen lät mig inte köra i mer än 50mph! Jag läste ett meddelande som sa ”Care Key, cannot exceed speed limits” eller nåt sånt.. Men bilen visste ju att den tillåtna hastigheten var 60mph på den vägen. Jag började koka en liten stund 😉 men insåg sen att det måste vara en inställning som går att ändra. Men för det måste man ha den svarta bilnyckeln. Så där låg jag och ”kröp”, för att sen komma fram till Burn of Lunklet, eller för er som varit här; innan The Cake Fridge här på västsidan, där några pojkar hade kört sin bil i diket så en bergare höll på att plocka upp bilen och därmed blockerade den enfiliga vägen. Där finns såklart ingen mobiltäckning heller så jag kunde inte ringa skolan eller mina svärföräldrar, så det kändes som om att ”allt” gick fel.. Det gjorde det ju inte men det var en del motstånd. (Pojkarna såg ut att må bra för övrigt, men deras huvuden hängde lite besviket när de fick hoppa in i polisbilen). Så jag kom nästan en halvtimme för sent för att hämta Edith, ingen annan var kvar. Hon var uppstressad, men ok, och förstod. Hon hade haft en riktigt bra första dag och tyckte mycket om sin lärare Mr Balfour. Han har varit i Sverige en del, han också.

Continue Reading

Fröken Mögel?

Då var den onsdagen den 18:e augusti och första skoldagen efter sommarlovet. (Det alltför korta sommarlovet! 6-7 veckor har de sommarlov här). Olika skolor skulle de till och mest nervös var nog jag. Jag frågade om Vidar kunde få börja 20 minuter senare denna första vecka så att jag inte skulle behöva släppa av Edith så långt innan skolan började, det är ju jobbigt nog ändå att vara ny i en skola än att dessutom då behöva stå och hänga i en halvtimme innan skoldagen börjar. Det gick bra, svarade skolan. Sedan insåg jag att Vidar skulle börja släppas av där man släpper av ”de stora barnen”. Det är väldigt strikta regler nu under pandemin för hur och var man får släppa av sina barn vid skolan och just Brae skola har för få parkeringsplatser vid sin entré så nu har de kommit på att alla barn från Primary 3 och uppåt måste släppas av och hämtas vid en närliggande idrottsplats. När jag insåg det kontaktade jag Vidars speciallärare och frågade om jag måste använda den platsen – och om ja: skulle någon möta honom på morgonen och följa honom dit på eftermiddagen? Läraren svarade att han tyckte Vidar skulle använda samma väg som de andra barnen men han skulle bli mött där av en elevassistent. Så så blev det imorse. Jag skulle aldrig släppa Vidar där för att gå ner till skolan själv. Då vet jag ju inte om han kommer fram till skolan. Dessutom är han väldigt ängslig på morgonen och vill inte alls gå till skolan..

Så imorse möttes vi av en tjej som jag aldrig träffat förut. De verkar byta dessa assistenter väldigt ofta. Innan vi klev ur bilen frågade jag Vidar om han sett henne förut. Det hade han. När vi möttes frågade jag vad hon heter, jag vill gärna veta vad folk heter, men problemet är att jag har så svårt att uppfatta och komma ihåg namn. När någon har ett namn som jag aldrig hört förut, och jag bara hör det sägas och inte läser det på ett papper! Då är det svårt för mig. Hur gör man för att komma ihåg namn man inte ens är säker på att man uppfattat rätt? Hon svarade ”Miss M….” Ja något på M, som i mitt huvud var väldigt likt ”mold” dvs mögel. Så det är allt jag minns nu: ”Fröken Mögel”. Jag får fråga Vidar när jag hämtar honom om han vet vad hon heter. För när man frågat någon om vad den heter en gång, då är det jobbigt att fråga igen, eller hur? Det har hänt att jag frågat 2 gånger. Men där går gränsen. Efter det får man leva med att inte veta personens namn. Sen ersätts den väl ioförsig med någon annan ganska snart ändå.. tyvärr..

Jag hade ju helst velat veta vilka som jobbar med Vidar, jag får nog ta och ta reda på det ordentligt. Den informationen borde man ju få automatiskt kan jag tycka. Men de har ju haft personalproblem på den skolan.. det kanske inte är övergående. Vid varje terminsslut försöker jag se tillbaka på vilka personer jag mött som haft med Vidar att göra för att ge dom en avslutningspresent. Men det slutar alltid med att jag skickar med en chokladask eller liknande och skriver på kortet ”To all Vidars support staff”.. Hoppas jag kan namnge dem vid nästa terminsslut. Det får bli ett mål.

Continue Reading

Sommarlovets sista dag

Ja jag är ju en sån där mamma som inte vill att sommarloven ska ta slut, det har jag säkert nämnt förut. Idag ska jag njuta av mina koppar kaffe, av att inte behöva titta på klockan en enda gång, inte behöva passa tider. Okej, jo: mina barn driver mig också till vansinne många gånger och det ÄR jobbigt att ständigt ha dem runt halsen, men när det är skola är det ju så mycket att hålla reda på, fixa med, bilkörning, möten, kontakter.. Nä, jag föredrar sommarlov 🙂

Den här skolstarten blir lite annorlunda. Edith ska börja skolan här i Aith medans Vidar ska gå kvar i Brae. Får se hur jag ska få ihop det med hämtning och lämning. Vidar ska gå 2 dagar av 3 denna veckan och sen 3 dagar från nästa vecka. Till att börja med. Han har ju anpassad skolgång. Jag antar att eftersom jag inte uppdaterade min blogg på över fem månader så har jag väl inte skrivit om när Vidar fick sin Autism diagnos (?). Den kom iallafall tillslut och nu pågår en del efterforskande i vad för stöd Vidar kan få och sådär. Men framförallt är det lättare för alla parter att vi nu har den där diagnosen på pappret, faktiskt. För ett par veckor sedan hade jag besök av en social worker som ska utreda hur mycket stöd Vidar har rätt till (om något) som skulle kunna vara i form av en personlig assistent som tex kommer hit någon lördag då och då och tar med honom ut på nåt kul, åker till simhallen eller liknande. Avlastning antar jag att det kallas. Jag känner inte till något alls om sådana här saker men hon beskrev det som att det skulle kunna vara så till exempel.. Vi får se när utredningen gjorts vad som blir av det. Det kommer ta några månader.

Alla tre i Torquay
Continue Reading

Känner mig lite mer okej igen

Nu är vi hemma igen. Alla barnen är också hemma och skolan börjar på onsdag. Ja, som sagt.. Vilken sommar. Den blev bra tillslut även om den inte blev vad vi hade planerat. Men riktigt bra blev den och jag känner mig mer som mig själv igen. Innan sommarlovet började, precis i slutet av juni månad, så planerade jag (och bokade olika färjor etc) för att vi skulle bila till Sverige. Äntligen skulle vi fortsätta renoveringen av stugan och träffa våra nära och kära igen efter 2 år. Men efter några veckors efterforskande fick vi ställa in den resan. Det gick inte att få ihop med alla Covidrestriktioner och Covidtester som behövdes i olika länder med mera, med mera…. Ja, det som främst satte stopp var att Tyskland inte tillät folk från UK att passera igenom. Det ändrades dock kort efter att vi ställt in resan. Typiskt… men sådär är det hela tiden nu känns det som.

När vi ställde in Sverigeresan bokade vi istället campingplatser i Wales och England, så vi tog med barnen och testade husvagnen för första gången, den som vi hade tänkt åka till Sverige med. Det blev en riktigt bra resa. Jag hade mycket ångest över att Sverige inte blev av och det kändes bara fel alltihop.. (barnen som längtar så mycket efter kusinerna osv..) innan vi kom iväg. Men när vi väl var iväg så blev det väldigt bra. Vi tog oss ända ner till Devon och Torquay, det uppskattade särskilt Edith. Englands riviera ändå liksom.

Sen när vi kom hem ifrån den semestern så bokade jag, i sista minuten, en resa för mig och Paul till Malta. Det var vår bröllopsresa, för den vi hade bokad i maj 2020.. till Italien, den blev ju avbokad. Med UK’s otroligt stränga Covidregler så är det i prinicip omöjligt att boka en utlandsresa i förväg då de ändrar reglerna stup i ett till vart du kan åka utan att åka på de värsta smällarna i form av hotellkarantän för 20000kr per man vid hemkomst etc.

Hur som helst. Malta blev fantastiskt. Bättre än vad jag hade kunnat hoppas på. Det blev perfekt.

Jag har mått riktigt dåligt över UK’s restriktioner och deras sätt att hantera pandemin under det här året. Det blev riktigt jobbigt för mig. Men just nu mår jag lite bättre. Jag ska inte gnälla. Men man blir lätt lite knäpp. Ständig skrämselpropagandan och utpekningar i media om vem och hur många som är smittade, att alltid vara spårad av regeringen och känna sig som en smittad kriminell vart man än går, fast man gör allt ”rätt” etc… och så när man sitter isolerad hemma, som jag, och känner sig lite utanför både här och där. Jag menar; de där hemma i Sverige kan inte riktigt förstå hur det är att leva här under pandemin, och de som är här, ja de har ju sina familjer och femtioelva kusiner runt husknuten ungefär… Så, att jag kom iväg till Malta men inte till Sverige, och att vi som familj åtminstone kom till Torquay, det gjorde skillnad. Stor skillnad. Det var viktigt. Många har åsikter om hur onödigt det är att resa nu osv.. och det kan man få ha. Men det är tråkigt hur den här pandemin har gjort så många så elaka och dömande… Alla har vi våra olika situationer och för mig blev det viktigt att bara få komma iväg och få känna mig som en lite friare människa igen. 1.5 år av att stanna hemma, inte ens åka till en mataffär för att handla, hemskola barnen största delan av den tiden osv. Dvs leva i total isolering. Det kan nog räcka… Sen måste vi väl förresten lära oss leva med det här viruset. Och, nu räcker det för idag med mitt ”gnäll” 😉 Jag ser ljusare på närmsta framtiden nu. Hoppas på att få komma till Sverige med alla barnen innan året är slut.

Continue Reading
1 2 3 49