Shetlandsfrun

måndag 5 november 2018

Höst i Sverige




Hösten i Sverige kan vara så vacker, jag är glad att jag fick uppleva den i år. Alla vackra färger som vi kan tacka träden för. Här på Shetland saknar jag höstens färger. Här är det mer som om vi har två årstider...


Jag fick ju mitt "fit to fly" intyg där av läkaren i Aberdeen och dagen efter bar det av till Sverige, för barnens höstlov. Vi var på Orust, påbörjade renovering av en gammal sommarstuga. Som man ju oftast blir, så blev vi överväldigade av hur mycket mer vi hittade att åtgärda när vi rev i väggar och golv, än vad vi trodde från början. Men vi fortsatte. Mest Paul såklart. Han slet. Jag åkte runt och försökte hitta ställen; yrkesfolk, maskiner och verktyg, material.. med Edith och Vidar i släptåg. Deras mor-, och farföräldrar som förhoppningsvis gärna underhållit dem annars hade lägligt nog bokat resor till varmare breddgrader, eller var upptagna med jobb.




Några små utflykter gjorde vi iallafall emellanåt. Paul ville se sig om på ön, ett av ställena vi hamnade på var Edshultshall. De var en kall, tidig kväll och ett par hummerfiskare kom just in till bryggan med sin fångst. En mycket idyllisk och vacker plats som jag tror vilade upp sig efter den långa sommaren.


En lördag tog jag med mig barnen till Liseberg, som jag hade lovat att vi skulle hinna med. Det var iskallt, snöblandat regn och fullt av folk. Halvvägs igenom blev Vidar så kall att han bara grät. Men efter lite mat ville han fortsätta en liten stund till.




måndag 15 oktober 2018

No danger on the roof..



...som vi säger i Sverige... Läkaren i Aberdeen sa inte så (men hade han varit svensk så kanske). Han var istället lite orolig att han höll på att ”bli galen”, som man säger, när han jämförde vad han såg på ultraljudet med vad de skrivit från sjukhuset i Lerwick efter deras ultraljud. Han dubbelkollade med en kollega. I Lerwick tyckte de sig se, återigen, att jag hade en lågt liggande placenta, väldigt lågt. De tyckte definitivt jag skulle ställa in min imorgon planerade resa och typ hela mitt liv från om 3-4 veckor.  Det var det där sista jag blev så orolig och upprörd över efter ultraljudet den där fredagen för drygt 3 veckor sedan, när jag grät i en timme på parkeringen utanför sjukhuset i Lerwick. Läkaren på sjukhuset där i Lerwick sa att eftersom min placenta låg så lågt så var det möjligt att jag skulle behöva åka ner till Aberdeen i graviditetsvecka 32 och stanna där tills bebisen var född. Det lät helt fruktansvärt och omöjligt för mig, som mamma till två barn och utan familj och vänner i närheten. De har sin pappa, såklart. Tack och lov. Men det skulle vara väldigt svårt för mig ändå, speciellt med tanke på hur tufft vi alla haft det det senaste året och skulle jag inte få träffa dom på två månader då? Möjligen skulle jag kunna få ner dom en gång? En långhelg? Om det gick att ordna. Men det är ju också väldigt dyrt att flyga ner så även om möjligheten fanns skulle det ju inte bli många gånger. Sen bara det att befinna sig i Aberdeen, där man inte har någon eller något, så länge, bara vänta, när man vill vara hemma och förbereda, lät hemskt. Jag skulle troligtvis inte ligga inlagd, såvida inget speciellt hände, bara bo i Aberdeen, till exempel på ”island accommodation” på sjukhuset, i ett rum där, bara vänta och sakna Edith och Vidar. Missa så mycket. Dessutom vid den tiden på året, hela December med allt som händer i skolan då; julkonsert m.m Och inte minst, julen. Även om allt är "normalt" med min graviditet så vet jag inte hur julen blir i år, men om jag får ha adventsmys och julfirande i allafall i anslutning till julen, med mina barn, så är jag nöjd. Jag vet inte om ”faran är över”. De kanske hittar något annat där uppe på Shetland på nästa ultraljud. Men just nu andas jag ut. ”Allt ser helt normalt ut i mina ögon”, sa läkaren här i Aberdeen imorse. Jag frågade om den låg lågt ner bara inte alltför lågt? ”Nej, sa han, den ligger normalt, inte lågt”. Jag vet inte vad de sett, på Shetland. Men inte försökte de lugna mig, nej tvärtom, jag upplevde snarare att de försökte ”sätta mig på plats”, lära mig att detta minsann inte är Sverige, detta är Shetland. ”Du och din bebis kan dö om du börjar blöda”, sa dom och spände blicken i mig. Dock gav de mig aldrig några råd som jag läst att kvinnor normalt får som har en lågt liggande placenta. Det tänkte jag mycket på nu i helgen, om jag nu har en så riskfylld graviditet och absolut inte får flyga (förutom till alla dessa sjukhusbesök i Aberdeen..) skulle jag inte få sådan information då? Jag hade självklart tänkt fråga läkaren i Aberdeen om det idag men det behövdes aldrig. "Jag hoppas att jag inte ser dig här igen", sa han. "Men det är mycket möjligt att de skickar ner dig igen". De har ju inga specialister på Shetland, så de måste väl vara sådär försiktiga. Men jag vet inte, kanske kunde de uttrycka sig på ett annat sätt ibland. Kanske skulle de behöva en ny ultraljudsapparat, eller en extra kurs, vad vet jag.

söndag 14 oktober 2018

Det här med att flyga till sitt läkarbesök...




I fredags morse gick jag upp alltför tidigt, körde ner till flygplatsen i dimman och stormen, checkade-in med min av NHS betalda flygbiljett, för att kunna gå på mitt ultraljudsbesök på sjukhuset i Aberdeen. Det var morgonens första flyg till Aberdeen och planet vi skulle åka med skulle komma in till Shetland med morgonens första flyg från Aberdeen. Det var väldigt mycket dimma. Flyget från Aberdeen kom i god tid till Shetland den morgonen, gjorde ett försök att landa, men dimman var för tjock. De skulle cirkulera i 30-40 minuter för att sedan försöka igen, vilket var tiden för vår avgång. Även det försöket misslyckades så de vände åter till Aberdeen och alla passagerare på det planet fick väl snällt gå av och försöka boka om sig på nästa tillgängliga flyg. Ett annat flyg, som stod på flygplatsen på Shetland sedan kvällen innan, skulle till Glasgow ungefär samtidigt den morgonen. Det flyget avgick. Tydligen är det mycket lättare för dom att avgå i dimman än att landa. Ibland beror det på piloten också. En annan gång jag var på flygplatsen kom det ett plan från Aberdeen och ett från Edinburgh nästan samtidigt, det ena landade medans det andra valde att vända tillbaka. Hursomhelst, alla vi som var in-checkade för Aberdeenflyget den morgonen meddelades att vårt flyg  nu var inställt och vi skulle gå till incheckningsdisken för att boka om. Jag ringde bara sjukhuset i Lerwick som avbokade biljetterna och bokade en ny tid för mitt ultraljud i Aberdeen. Det blev imorgon, måndag, kl 09.00. "Du måste åka ner på söndag kväll", sa dom, "Du får boka övernattning". Jaha. Så nu sitter jag på mitt enkla hotellrum som ska ligga en kort promenad från sjukhuset. Jag har svårt att vänja mig vid att vara tvungen att flyga till sjukhusbesök. Och att när man kanske som mest vill vara hemma där man känner sig trygg vara tvungen att göra det.


tisdag 9 oktober 2018

Tvättstuga vs garage


Tvättstugan är under renovering nu. Köket låg före på min prioritetslista men av praktiska skäl blir det tvättstuga först och det är inte så dumt. Den var ganska hemsk faktiskt. Jag visade den för min vän, Liselott, för första gången nyligen och hennes reaktion gav mig bekräftelse på att jag inte överdrev: "Oj.....men åh.....oj.... är det här din tvättstuga? Oj... Är det där din enda tvättmaskin? Den är inte enbart för leriga arbetskläder? Åh.....". Några skåp och bänkskivor har levererats från Ikea i Edinburgh och klinker till golvet levererades häromdagen. Från en smutsig och mycket liten vrå, med endast tvättmaskin, som kunde nås från garaget, ska det nu bli en extrastor (och ren!) tvättstuga med mycket förvaring, diskho (såklart) och plats för arbetskläder, regnkläder, stövlar... med mera... Det innebar en liten kompromiss; att garaget, som var ett normalstort enbilsgarage, fick minskas med hälften. Men, nu kommer istället tvättstugan kunna nås direkt från huset, och man ska kunna trippa ut där i sina nya vita strumpor utan problem...




Idag har jag fått väldigt lite gjort. Vidar vaknade inatt och var lite orolig och sedan somnade ingen av oss två om på många timmar, så det blev väldigt lite sömn. På fredag måste jag flyga ner till Aberdeen för ett ultraljud, som jag försökte förtränga in i det sista och hoppades på att slippa. Men vid senaste ultraljudet på sjukhuset i Lerwick (då jag förresten storgrät ute på parkeringsplatsen efteråt, pga den information jag fick av läkaren om "worst-case scenario" för slutet av min graviditet beroende på vad ultraljudet i Aberdeen visar, och sen grät en timme i bilen innan jag kunde köra hem) bestämdes det att jag måste åka igen, jag var där för bara några veckor sedan. Nu verkar det som att det ska bli rejäl storm på fredag, flygbolaget varnar och erbjuder ombokning av biljetter, så jag får se om jag kommer dit. Förmodligen är det klokast att ta med tandborsten och rena underkläder också, om jag kommer ner och stormen hindrar flygen tillbaka.




torsdag 4 oktober 2018

För dig som inte visste...


God morgon,

Så här såg det ut på min instagram iförrgår för dig som inte sett det:


För dig som inte visste. För att du inte sett mig. För att jag inte berättat för fler än några få. För att jag inte orkat. För att jag inte kunde glädjas över graviditeten, över den här fantastiska gåva, (som kommer ha världens bästa pappa - Han som alltid finns där för mig❤️) för att jag var trasig, för att allt som hände blev för mycket. För att all den skuld som jag gavs, av andra och mig själv, tillslut blev alldeles för tung att bära. Men nu orkar jag, och det kommer bli bra... Dagen efter att jag var tvungen att åka direkt till sjukhuset för att barnmorskan inte kunde höra några hjärtslag började jag packa upp några av mina flyttlådor, de som stått orörda så länge för att jag inte klarat av känslorna kring dem och kring att packa upp dem. Nu har jag börjat inreda och göra om det här huset, som aldrig riktigt kändes som om det skulle kunna bli mitt hem. Jag har planerat inredningen för bebisens rum, vilket jag inte kunde föreställa mig att göra tidigare, och det kommer bli jättefint. Nu kan jag äntligen känna glädje igen (emellanåt) och det är jag så tacksam för. Jag hade inte klarat det utan det stöd jag fick tillslut. Alla ni som jag inte hört av mig till, eller hört av mig väldigt lite till, hoppas ni förstår. Det var inte det att jag inte ville ❤️                             And by the way, it’s a boy 💙✨
#gravid #babyboy #graviditetsdepression #prenataldepression #depression 


Det var alltså runt den här hjärtslagsincidenten och när jag samtidigt fått ett nät av sjukvårdspersonal runt mig som min värsta ångest försvann och jag började ta tag i saker, min sinnesstämning förändrades och jag började kunna se framåt igen och tänka positiva tankar också. Jag har ganska fullt upp nu om dagarna, för att jag vill få så mycket gjort och för att jag så länge bara gjorde det allra nödvändigaste och däremellan mest låg i sängen, var ledsen och hade ångest och inte hade någon aning om vilken väg jag skulle gå eller vad jag egentligen ville...


I går eftermiddag var jag på en wellbeing kurs som Womens Aid här på Shetland anordnar. Det var första gången igår och för tidigt att säga vad jag tycker om den men självklart tackade jag ja när jag fick inbjudan, kanske ger den något, eller mycket, men om inte så har jag inte förlorat något. Det var en fint belägen lokal men där inne var det kallt och stelt, ja, ingen värme, och obekväma stolar. Det är ju en vällgörenhetsorganisation så de får ju ta det de kan få, men det där med lokaler är något jag ständigt tänker på när jag är med på något här på Shetland, som till exempel yoga, lekgrupper för barn etc. En kall lokal med smutsigt golv, där lokalen används till allt möjligt. Det är en sådan kontrast mot Sverige. Självklart också ett resultat av att leva så avlägset, på ett så litet ställe.

Idag är det regnigt, grått och dimmigt här. Jag ska hämta Vidar strax, han har tid hos frisören efter Nursery, det tycker han inte om. 


torsdag 27 september 2018

En höstvecka på Shetland med barnen

Hösten är verkligen här nu, det regnar och blåser för det mesta och temperaturerna har gått ner rejält. Den här veckan har Vidar varit på Nursery alla sina schemalagda dagar och pedagogerna säger att han har fått nya kompisar och att han pratar mycket med både kompisar och personal. Han har varit glad när jag lämnat honom på morgnarna. Det känns bra såklart. Edith har också haft en bra vecka i skolan och imorgon ska hon och jag dit på "coffee morning" (de samlar in pengar för cancerforskning) och "meet the teachers", Edith har ju hemskola på fredagar men hennes fröken Mrs Ross ska dessutom raka av sig allt hår för den här cancerinsamlingen (och skänka håret såklart) och detta vill Edith inte missa. Hon ser fram emot det men det är med skräckblandad förtjusning, ja för Edith alltså, hur Mrs Ross känner vet jag inte.





Idag har jag, förutom att köra barnen till skolan, åkt till Lerwick för min veckohandling, städat huset, hämtat Edith i skolan igen för att ta henne till sin torsdagsaktivitet som är trampolining, det älskar hon. Jag tänker alltid på Pippi när jag sitter där och tittar på. Efteråt körde jag henne till sin pappa, så nu är det tomt och ensamt. Det är alltid jobbigt. Men jag får lite bonustid med henne imorgon och när de är här försöker jag ta vara på alla stunder. I lördags åkte Edith och jag till Lerwick, fick lite egentid; strosade på shoppinggatan och insåg att vi hade samma favoritbutik: Shetland soap company´s butik, där kunde vi stanna länge - trots att den är så liten. "Det luktar så gott där inne", sa Edith och köpte badbomber i pastellfärger med doft av mango och hallon. Sedan gick vi till vårt favoritcafé (Fjarå), där sälarna simmar utanför fönsterrutorna, åt tårta och drack varm choklad. Vidar och jag har ätit frukost på golvet i mitt sovrum varje morgon den här veckan, för vi måste hinna med att bygga med duplo innan vi ska iväg till skolan. Vi bygger varje dag, flera gånger om dagen, och efter varje gång måste vi plocka ihop det, för så vill Vidar att vi gör, inte lämna det för att leka sen.


Några Ernstprodukter fick flytta in i mitt hem, det nymålade bordet behövde något nytt och höstigt.


torsdag 20 september 2018

Att samla ihop de ”vilda” fåren, Shetland Sheep




I lördags bestämdes det att vi skulle samla in alla våra Shetlandsfår som går långt ute på kullarna, för att sortera ut lammen och ta in dem över vintern så de får bo torrt och bekvämt under de kallaste månaderna. De flesta av pojklammen slaktas dock, i oktober. Shetlandsfåren har alla möjliga olika färger (jag hittade några favoriter - silvergrå!) och är mindre än de andra fåren vi har. Men de är överlevare som klarar sig själva där ute på kullarna, de föder sina lamm själv osv. På den här gården har lammen inte alltid tagits in över vintern, det fick de möjlighet till nyligen med ett nytt stort fårhus men det innebär ju att färre dör eller blir sjuka. Några av lammen är för små och svaga för att klara vintern ute.


När vi ska samla ihop (caa, som de säger här) Shetlandsfåren, använder vi fyrhjulingar för att det är så långa avstånd och för att hinna ikapp dem som gör allt för att gå åt ett annat håll, för det vill många av dem.

Här nedan har vi fått dem till "the crö" där de kan sorteras ut och få en skvätt medicin. Sedan kördes lammen i trailer med Landrovern till gården och övriga släpptes ut igen.


Här kan ni se min video av när de föses in i the crö:



tisdag 18 september 2018

Förskolan och hemma i Aith




Vidar hade en så bra vecka på Nursery förra veckan, två av dagarna stannade han de sex timmarna som Edith går i skolan och han hade sin lunchbox med sig och var så taggad på morgnarna. Han verkade ha roligt och trivas, delta i aktiviteter och interagera mer med de andra barnen. Nursery brukade bara vara 3 timmar (av skolan bestämda timmar) om dagen, tidigare, men nu har de just utökat timmarna så att man kan få max 30 timmar per vecka fördelat hur man vill de tider nursery håller öppet, vilket är bra. En annan sak som är bra med det är att de har anställt lite mer personal och en manager som är där och är med varje dag hela öppettiderna, det underlättar jättemycket för att kunna diskutera hur ens barn fungerar i gruppen/trivs osv. vilket tidigare kunde vara svårt då personalen bara jobbade ungefär 2-3 dagar vardera i veckan. Vidar har 18 timmar/vecka på sitt schema just nu, då han inte är van vid att spendera mycket tid där, men jag planerar att successivt utöka tiden de kommande terminerna fram till nästa sommar (eftersom han börjar skolan efter nästa sommar).


Hemma i Aith har gardinerna äntligen kommit upp, så nu är vardagsrummet helt klart (förutom att det saknas ett handtag på altandörren..). Jag fortsätter med byrån jag målar vit, men den är till ett annat rum. 



söndag 9 september 2018

Nya projekt

Jag började måla två möbler förra helgen, matbordet är klart nu. Byrån får vila medans barnen är här. Matbordet är ett stort och bra bord men.. furu.. så jag målade det vitt.




Det finns fler möbler jag funderar på att måla. Bra alternativ till att köpa nytt och ganska bra terapiarbete. Den här helgen har vi varit hemma, tagit det lugnt, umgåtts och fixat lite, vi var ute och cyklade igår och har lite renoveringsprojekt på gång. Vidar övar på att cykla. Han har inte fått in att pedalen ska trampas hela vägen runt utan trycker bara ner den halvvägs. Men som han älskar sin cykel, varje morgon vill han gå ut och titta till den.


Nu sover barnen och skolväskorna och lunchbox packade, imorgon börjar en ny vecka med en ganska full kalender för mig under de timmarna barnen är i skola och på nursery. Möten, samtal osv. Som varje vecka numera. 


fredag 7 september 2018

Fredag och hemskola



Här i Storbritannien kan man hemskola sina barn om man vill. Jag kan se många fördelar med hemskola, för vissa barn och familjer, beroende på personlighet, behov, livsstil osv. Om jag hade bott i en annan del av landet och skolan inte fungerade för mitt barn så hade jag absolut övervägt det, även om det är ett stort ansvar och innebär mycket arbete för föräldern/föräldrarna. Om man bor nära/i en större stad så finns det många andra hemskolande familjer man kan ansluta sig till och undervisa gemensamt med, bolla idéer/svårigheter med och åka på roliga och lärorika utflykter tillsammans. Här på Shetland finns inte det. Det finns ett fåtal hemskolande familjer enligt ansvarig lärare men inga grupper för dem. Vi har provat att hemskola Edith på deltid en tid och för tillfället hemskolar vi varje fredag i samarbete med skolan. Främst är det för att undervisa henne i sitt hemspråk: svenska. Idag arbetade Edith mest med att skriva berättelser, öva på stavning och på slutet hade vi yoga. Jag tycker mycket om våra fredagar, med fredagsfika och sovmorgon. Att få den chansen att studera svenska med Edith är jag tacksam för, att göra det vid sidan om skolan, på sena eftermiddagar, är ju tufft för barnen efter långa dagar i skolan.

tisdag 4 september 2018

Nystart

Nu har en ny termin börjat för barnen i skola och nursery efter en sommar med mycket känslor, funderingar och många fina stunder. Barnen spenderade totalt tre veckor i Sverige med far- och morföräldrar, moster, faster, kusiner, sin pappa, mig och andra släktingar och vänner. Vi alla njöt av det fantastiska vädret och badade så mycket vi kunde. För mig har sommaren, precis som hela den senaste tiden, varit ganska tung och svår men jag är glad att vi åkte till Sverige och att barnen fick ha så mycket roligt där. Min favoritdag var när vi tog med dem till Skara Sommarland, varmt och svettigt var det men en dag vi kommer minnas hela året. Särskilt Vidar som äntligen fick åka "vattenkana", han pratar om det nästan dagligen. Här på Shetland i sommar har vi varit ute med båten och fiskat, hoppat mycket studsmatta, promenerat i gästhamnen i Lerwick och imponerats av alla svenskar som kommit över i sina segelbåtar, stora som små och övat på att cykla (med Vidar). Nu när hösten är här har jag fått lite nya kontakter, stöttning, här på Shetland och hoppas att livet kommer börja kännas lättare snart.




Skolstarten känns bättre i år än förra, både Edith och Vidar verkar okej med att gå dit, än så länge. Edith har samma lärare ännu ett år för första gången under hennes skoltid, det är vi glada för. Det tog lång tid för Edith att lära känna läraren och tycka om henne, för hon är lite högljudd och skrämmande, ”she barks worse than she bites”, som rektorn utryckte det. Fortfarande är Edith reserverad, men jag märker att hon tycker om henne och framförallt tror jag att hon har respekt för henne (vilket är toppen, som det ska vara) och jag har förstått hur mycket den här läraren verkligen bryr sig om sina elever, speciellt som Edith haft det lite jobbigt.




Nytt för i år är lunchboxen som ska med till skolan varje morgon. Det är frivilligt, men alla elever i Primary 1-3 får gratis skollunch och sen får man betala, eller välja att ta med egen lunch. När jag hört vad Edith ätit av skollunchen så har jag inte varit jätteimponerad av utbudet men jag var öppen för att hon fick välja det alternativ hon ville. Hon valde lunchbox. Vilket blir lite mer jobb men hon gör i ordning den nästan självständigt varje kväll och hon verkar nöjd. Vi försöker komma på lite alternativ att lägga i lunchboxen, det blir lätt samma mat. Ni kanske har förslag?


torsdag 21 juni 2018

Midsommar




Hej, jag vill önska er en riktigt trevlig midsommar med mycket sill, jordgubbar och dillchips! Vi kommer inte fira midsommar i år, vi förbereder firande för Edith som fyller 9 år på tisdag, lite firande i helgen och lite firande på födelsedagen. Jag blev så sugen på matjessill (och dillchips!) när jag insåg att det är midsommarafton imorgon, men det kan jag inte få tag på här så det får vänta tills jag är i Sverige. Idag regnar det och stormar rejält. Riktigt ruskväder. Det är kanske "klassiskt midsommarväder" i Sverige också? I eftermiddag hämtar jag barnen, det hjälper mot allt, väder också. De senaste veckorna har annars varit känslosamma (som vanligt den sista tiden), varje gång jag kommer till min samtalsterapeut är jag någon helt annanstans, för det går så upp och ner och hit och dit. Men jag är så tacksam att jag har någon att prata med. Här hemma försöker jag fixa till ett hem, vardagsrummet är på gång nu, nästan klart. I trädgården har vi satt upp gungor, byggt en rutchkana och inrett lekstugan. Sommarlovet börjar nästa helg här. Ser fram emot det, att ha barnen hemma.

Trevlig midsommar!

torsdag 3 maj 2018

Lamning på Shetland




Denna ”högtid”, då allt annat får stå tillbaka, då människor ur alla yrkesgrupper måste stanna hemma från sina arbeten för att ta emot alla de nyfödda, då man kan glömma sina vardagsrutiner och sin egentid, inklusive sin sovtid. Jag ska inte påstå att jag går på knäna. Jag ser mig lite som en volontär och eftersom jag är nybörjare så tar jag det lite lugnt såhär i början. Jag hjälper till hela dagarna så ofta jag kan men har ännu inte tagit något nattpass och kommer oftast utsläntrandes sådär vid tiosnåret när de andra varit ute en eller två gånger under natten och ändå börjat dagen klockan åtta.. Jaja, jag är ju faktiskt bara en volontär som råkar befinna mig mitt i det...


Jag lär mig hela tiden. Frågar och hugger i. Det är inte bara lamm som ska födas heller, det är ju får och lamm som ska flyttas hela tiden och byggnader som använts som skydd för fåren under vintern som ska rengöras och utrymmas för att göras iordning för födande fårmammor. Mycket plankor och grindar att ta isär, bära och flytta, mycket avföring att tvätta bort... Ja det kanske är självklart alltihop för vissa av er men jag är en småstadstjej som aldrig arbetat på en gård förut. En del av arbetet känns väldigt självklart och helt rätt men de här ständiga "ombyggnationerna"..hmm jag vet inte.. hårt arbete...


Sen ska lammen få vad de behöver när de just fötts (ja, två pump av nån medicin i munnen och nån spray på ett annat ställe) och få vara i en liten inhängnad med sin mamma och självklart färgsprayas med samma nummer som sin mamma. Har då åtta lamm fötts när man kommer för att titta till dem (händer ju oft under natten) så får man bara hoppas att man parar ihop rätt lamm med rätt mamma (nej jag tar inte på mig det än!), för de vet ofta inte själva, men kanske kommer på efter två dagar att de fått fel unge och vill då inte ha den längre, fast då är det för sent att ge ungen till sin rätta mamma såklart för då känner inte hon igen den alls och kanske har adopterat en annan bebis...

Jag var på väg att skriva om svanskupering och kastrering av pojklamm också men så läste jag på och lärde mig att det är förbjudet i Sverige så jag hoppar över det nu, någon kan ju bli upprörd. (Fast ärligt talat förstår jag inte hur man hanterar det i Sverige... Sen finns det i Sverige ca 500.000 får mot Skottlands 6.5 miljoner..)

Kolla på de här två söta kalvarna som också fötts men lätt glöms bort eftersom de är i så stor minoritet på gården (3 kor mot 400 får).


Det här är min bondeoutfit jag är väldigt nöjd med. Nytvättad och allt här på bilden, just nu är den inte riktigt lika ljus och fin men visst livar den upp!


tisdag 24 april 2018

Svensk barnbok och Hej igen!




Jag fick flera kommentarer här på bloggen, ungefär samtidigt som jag fick ett Facebook meddelande av en journalist, som förutom sin fråga om vi kunde bestämma ett möte för att prata om min flytt/val/liv på Shetland även nämnde att min blogg verkade vara borttagen. Den var nog det ett par dagar, jag kunde inte bestämma mig för om jag skulle behålla den eller inte. Hur som helst, alla de meddelandena fick mig att återställa bloggen, för att jag gillar den, saknar den, men eftersom jag har separerat och livet har varit och är jobbigt så har jag inte skrivit här på länge. Jag vill inte skriva om det där dock. Men jag skriver gärna om andra saker. Jag vill åtminstone tacka Katis Malmqvist för att hon skrev en av de där kommentarerna och skickade mig barnboken hon skrivit; Ofta tänker jag på Terek. Tack för att du kom ihåg mig ett år senare. Boken handlar om en flicka, Malin, som flyttar utomlands och Terek som flyttat till Sverige. Jag läste boken med Edith (8) som verkligen gillade den. Lagom lång berättelse med lagom tyngd i, tycker jag, och med bra budskap till barnen om att inte ha förutfattade meningar, om att våga ta det där första steget och att oftast blir det bra tillslut. 

Nu är det lamningstider och det är vad jag mest ägnar mig åt just nu. Så jag måste ut igen. Men vi hörs!